Handlingen valdes genom att fundera på vilket
scenario som skulle vara värst ur ett föräldraperspektiv,
barnperspektiv/barnets perspektiv. Även att det är ett mardrömsscenario för en
pedagog att behöva ringa till en förälder och berätta att deras barn har
försvunnit. Vi fokuserar på barn som är osynliga samt pedagoger som medvetet
och omedvetet nonchalerar barnen, deras känslor och egna viljor. Johansson E.
& Pramling Samuelson I. (2006) menar att:
“Mänskliga samspel inkluderar makt, hierarkier
och positioneringar och dessa erfarenheter är både viktiga och ofrånkomliga i
såväl lek som lärande (Sutton-Smith, 1997).“
Pedagogerna i handlingen är de styrande och
bjuder inte in till lek och förtroende. De saknar engagemang och demonstrerar
sin makt i förhållandet till barnen. Johansson E. & Pramling Samuelson I.
(2006) frågar sig också i texten om formbundna samspel så som styrda
aktiviteter alltid måste vara dåligt. Kan barnet lära sig lika bra utan möjlighet till kontroll,
fantasi och kreativitet? När vi diskuterar detta kommer vi fram till att vi som
pedagoger behöver följa barnen och vara flexibla och lyhörda men även gå in och
styra när det behövs.
I manuset görs båda barnen osynliga genom
pedagogernas agerande. Barnen agerar/reagerar dock på olika sätt. Eva är
utåtagerande och Carl innesluter sig själv och håller sig undan. Den begränsande
miljön påverkar båda barnen. Carl säger inte ifrån, kanske för att han inte
känner något stöd från de vuxna. I hans beteende märks hans dåliga
självförtroende/självkänsla, något som bör uppmärksammas och utvecklas av
pedagogerna. Barn vill och behöver bli bekräftade i sitt utforskande och sin
utveckling. Johansson E. & Pramling Samuelson I. (2006) skriver:
“Barn söker tidigt i livet bekräftelse på att
de är på rätt väg med något de håller på med. Men mer specifikt tar de också
kontakt med lärare för att få veta om något är rätt eller fel relaterat till
den specifika aktivitet eller uppgift de håller på med.”
Det är därför viktigt att pedagogerna är
lyhörda för barnens känslor och behov. Ett barn som ständigt blir nonchalerat
kan tillslut känna sig oduglig och tappa sin tillit till sig själv, vilket kan
skada självkänslan.
Vi funderar på varför Eva beter sig som hon
gör, om hon fått med sig någonting hemifrån eller om det är pedagogerna hon tar
efter. Beter sig Eva så här för att hon behöver uppmärksamhet, blir hon
frustrerad över att förskolan är styrd och kontrollerande.
Vi upplever att Eva är understimulerad och inte
får utlopp för sin kreativitet och fantasi. Är hon tillräckligt utmanad på
förskolan? Vi diskuterar om Eva har problem med den sociala koden. Hon vill bli
kompis med Carl men kanske inte vet hur hon ska ta kontakt med honom då hon
saknar samspel med andra barn.
Gruppen har gjort ett medvetet val att låta
Carl vara den utsatta och Eva den som utsätter, eftersom samhällets normer ser
flickor som snälla och pojkar som bråkiga. Pedagogerna behandlar Carl
nonchalant och tycker att han ska sitta still utan någon vidare fundering på
varför han inte vill sitta still. Hade de behandlat honom likadant om han var
en flicka? Diskussionen har gått kring hurvida män och pojkar får visa sig
sårbara och känslosamma. Får pojkar gråta och i så fall göra det på samma
villkor som flickor eller tycker vi att de ska skärpa till sig. Vi upplever att
flickor får tröst oftare än pojkar. Vi diskuterar hur viktigt det är att
pedagogerna behandlar barnen på lika villkor och ser barnet som en egen
individ.
För hantera den situation som uppstått borde
pedagogen ta kontakt med Carl, känna av och lyssna till hans tankar och
känslor, ge honom tid att uttrycka sig. Vill han berätta varför han gömt sig?
Vill han vara med om vi erbjuder honom en annan plats i samlingen? Vi kan
erbjuda honom att sitta vid en pedagog eller vid ett barn som han brukar leka
med. Ge honom inflytande över sin egna situation. Det är viktigt att prata med
barnen, erbjuda andra möjligheter och tillsammans komma fram till en lösning.
På samma sätt är det viktigt att kommunicera med föräldrarna. Det kanske har
skett en förändring i hemmet, vilket leder till många tankar hos barnet som det
själv inte kan förstå och hantera. Genom att ha en kontinuerlig och öppen
dialog med föräldrarna kan man bli upplyst om ett barn behöver lite extra stöd
under en period, och därmed arbeta förebyggande istället för att vänta på att
en större situation uppstår.
Pedagogerna bör försöka fånga upp Carl och
prata om varför han gömmer sig och även prata med Eva för att förstå varför hon
säger dumma saker. Här bör man fokusera på det sociala beteendet i hela gruppen
och arbeta tematiskt med hur man är en bra vän och visar respekt för människor,
djur och natur. Genom att använda sig av rollspel och skapande, ge barnen ord
och uttryck att använda sig av vid konflikter. Läsa böcker om hur man är en bra
kompis, diskutera med barnen hur man ser ut när man är ledsen, rädd, arg och
glad.
För oss är det viktigt att pedagogen ser den
enskilda individen och utvecklar det sociala samspelet mellan barn-barn och
barn-vuxen.
