Forskningsetik i forskning som involverar
barn – etik som riskhantering och etik som forskningspraktik
I artikeln ”Forskningsetik i forskning som involverar barn”, av Quennerstedt,
Hartcourt och Sargeant (2012), görs en jämförelse mellan Sverige och Australien inom
forskningsetik som riskhantering och inom etik som forskningspraktik. När de
tittar på forskningsetik som riskhantering kan de konstatera att det finns
ganska stora skillnader på hur forskning som involverar barn hanteras mellan
länderna. Sverige har inte följt med i den internationella diskussionen kring
etik som riskhantering och forskningspraktik och det finns lite stöd i lagtext
och övriga reglerande texter om hur forskare bör tänka kring de etiska aspekterna
i forskning med barn (Quennerstedt et al
2012 s.77-78). De
stora skillnaderna som finns har sin utgångspunkt i
hur forskning som involverar barn automatisk skulle uppfattas som riskfyllt.
I Sverige har vi två delar som reglerar forskningsetiken. Det ena är Lagen
om etikprövning av forskning som avser människor, det andra är forskarens egna
yrkesetik. I artikeln står
det: “Den svenska etikprövningslagen sätter sålunda ribban för vilken
forskning som omfattas av lagen ganska högt – det är forskning med högre risker
som anses behöva undergå formell etikprövning. Vi kan också konstatera att i
Sverige anses barns deltagande i forskning inte i sig medföra en så förhöjd
risknivå att etikprövning av forskningen alltid ska ske –barn som
forskningsdeltagare medför inte automatiskt krav på etikprövning“ (Quennerstedt et al
2012 s.80). I
Sverige ligger ansvaret på forskaren att använda sig av god yrkesetik i
forskning som involverar barn, men det finns dåligt med texter som tar upp just
etiska aspekter när det kommer till forskning som involverar barn (Quennerstedt et al
2012 s.82).
I Australien
så har de ett basdokument för forskningsetik som är tvingande av lag. Där finns det ett kapitel som handlar om forskning som
involverar barn och de särskilda överväganden som forskare behöver göra i sådan
forskning. De övervägandena som behandlas i dessa kapitel handlar om
maktrelationer mellan barn och vuxna och grupptryck mellan barn, eventuella
intressekonflikter mellan barn och vuxna samt barns förmåga att förstå vad
forskningen innebär och om de förstår tillräckligt för att lämna samtycke till
att delta (Quennerstedt
et al 2012 s.83). Forskaren ska kunna redovisa hur denne har bedömt att
barnet har förstått vad forskningen innebär och därmed kunnat lämna ett informerat
samtycke (ibid).
Det är
Universiteten som är ansvariga för forskningen och i artikeln av Quennerstedt et al
(2012 s.83-84)
skriver de att det i Australien alltid anses riskfyllt med forskning där barn
ingår och ska därmed alltid granskas. Forskningen får dessutom endast utföras om det är
alldeles nödvändigt att barn deltar och om det anses mynna ut i kunskap som
gynnar barn (ibid).
Quennerstedt
et al (2012 s.85) menar att
eftersom vi i Sverige inte följer några nationella regleringsdokument som kan ge
bättre vägledning för forskningsetik i forskning som involverar barn riskerar
vi en låg nivå på etikmedvetenheten hos forskare i dessa områden. De menar även
att arbetet begränsas till riskerna som involverar samtycke och att det vidare
arbetet med etik kanske stannar av (ibid). I Australien finns det andra
problem med att ha en forskning som är så hårt kontrollerad för vissa grupper
och det är att det finns risker med att forskningen inte blir gjord alls. Deras
höga etikmedvetenhet kan göra att samhället går miste om viktig forskning som
eventuellt hade varit betydelsefull för just dessa grupper (ibid).
Den etiska
diskussionen inom forskning kring barn behöver förändras till att inkludera mer
än bara riskhantering när det kommer till forskning som involverar barn. Quennerstedt et al
(2012 s.87) skriver att
forskare är av den åsikten att det är viktigt att barnen själva får bidra med
sin kunskap och sina erfarenheter och det oetiska i att vuxna ska fortsätta
representera barn. Etiska överväganden måste fortgå under hela tiden eftersom
nya etiska dilemman kan uppkomma under tiden som forskningen pågår (Ibid).
I
diskussionen kring att uppvärdera barn i forskningssammanhang har vissa teman
varit av betydelse. De handlar bland annat om att metoderna behöver utvecklas,
att försöka motverka den maktobalans som råder mellan forskare och barn, vilket
kan göras genom att forskningen som involverar barn blir mer
deltagarorienterad.
(Quennerstedt et al. 2012 s.88-89) Diskussionerna kring att
forskningsetik ska innefatta mer än bara riskhantering leder till ett
utvecklande av metodutveckling, nytänkande kring kommunikationen med barn
och nya resonemang kring maktrelationer mellan barn och vuxna (ibid).
Syftet med
artikeln har varit att starta en större diskussion i Sverige och de nordiska
länderna om de etiska aspekterna med barn som är involverad i forskning och att
öka etikmedvetenheten. I sina slutsatser pekar Quennerstedt et al (2012 s.90-91) på att det finns diskussioner som
bör föras i Sverige utanför forskningsetik som riskhantering som kan medföra
nya reflektioner kring forskning som involverar barn. De skriver också att båda förhållningsätten till forskning som jämförs
i artikeln i kombination bör vara en bra grund för en sådan diskussion (ibid).
Om att bli dokumenterad. Etiska aspekter på förskolans arbete med
dokumentation.
Inledningsvis skriver Lindgren och Sparrman (2003,
s.59) om vad det betyder att synliggöra barn, och hur den i förskolesammanhang
alltid tolkas som positivt att synliggöra barns tankar och att fokusera på
individerna. De skriver vidare att det är viktigt att skilja på barnperspektiv
och barns perspektiv och att begreppen betyder olika saker beroende i vilket
sammanhang man använder dem (ibid). När dokumentationen förs som en politisk
målsättning blir då barnperspektivet ett perspektiv som vuxna intar för att
visa någonting för politiker och det är någonting som det är viktigt att föra
en etisk diskussion om, hur är vi säkra på att det blir för barnens bästa
(ibid).
De tar även upp problematik kring att det idag ofta
bortses från maktobalansen i förskolan, att barn är underordnade vuxna av flera
olika anledningar. (Lindgren och Sparrman 2003, s.60) Barnen har inte rätt att
bestämma vilka uppgifter som ska göras eller definiera ramar och normer.
Relationen mellan vuxna och barn i förskolan är inte jämlik, men det tas sällan
hänsyn till detta i statliga utredningar och utbildningsprogram, vilket i sin
tur ger sken av att relationen skulle vara jämlik (ibid).
Lindgren och Sparrman (2003, s.65) skriver om hur barn
förhåller sig till att bli filmade på olika sätt, och att de agerar olika inför
kameran och ger kameran olika sociala betydelser. De menar att det är konstigt
att frågan om barns förhållningssätt kring detta inte diskuterats mer med tanke
på hur mycket barn observeras (ibid).
Skillnaden i relationen mellan barn och forskare och
mellan barn och pedagoger behöver tas hänsyn till (Lindgren och Sparrman 2003,
s.66). Barnen har ett beroendeförhållande till pedagogerna som behöver tas med
i beräkningen, men som inte blir ett likadant problem för forskaren. Hur kan
detta beroendeförhållande påverka barnens val att bli, eller inte bli
dokumenterade. Får barnen ens den möjligheten och hur påverkad är den av relationen
till pedagogen som dokumenterar (ibid).
Lindgren och Sparrman (2003, s.67) frågar sig även hur en forskare eller en pedagog ska kunna bedöma
om till exempel en tvååring kunnat samtycka till att ingå i ett
dokumentationsprojekt . De tycker att barn ska ges samma etiska skydd när de
blir dokumenterade av pedagoger som när de blir studerade av forskare, eftersom
det skulle begränsa spridningen av materialet och barnens identiteter skyddas (ibid).
I
slutsatserna nämner de även att det finns en risk att vi tar från barnens tid
och fria lek när vi ska dokumentera fler och fler aktiviteter och att det
behöver diskuteras mer kring vad som är etiskt försvarbart och inte (Ibid). Hur
mycket och hur ofta bör det dokumenteras? Och vilka dokumenterar vi för? Det som
filmas i dokumentationssyfte i förskolan visas ofta för många olika människor,
i olika arbetslag och för politiker. Vet alla barn detta och är det okej för
dem?
Jag tycker det är svårt att koppla ihop del 1 med
artiklarna, då dessa artiklar främst handlar om när barn är med i
dokumentationerna och forskningen, och ingen av bilderna fick visa några barn.
Det syns inte heller på bilderna vilket barn som har gjort vad. Det går inte
ens att säga specifikt att det är barnen som har gjort det, men det är det mest
troliga antagandet om man ser till sammanhanget bilderna är tagna i. Dock så
tror jag att man tjänar på att alltid ha med dessa tankar när man rör sig i
barns miljöer som jag vill påstå att förskolan är. Det finna risker med att
framställa dessa miljöer ur ett barnperspektiv utan att ta hänsyn till barns
perspektiv, vilket Lindgren och Sparrman (2003) hävdar att vi ofta gör om
dokumentationen ska ligga till grund för politiska beslut som rör förskolan.
Kan vi verkligen göra det som är bäst för barnen bara genom att observera genom
en kamera, och stämmer verkligen den observationen med vad barnen har upplevt.
Många gånger behöver det inte alls vara på det viset och i många fall kan
observationen i sig självt påverka händelserna då barnen har olika relationer
till kameran (Ibid).
Litteraturförteckning:
Quennerstedt, A., Harcourt, J.
& Sargeant, J (2012). Forskningsetik i forskning som involverar barn, Nordic studies in education, (34),
s.77-93.
Lindgren, A & Sparrman, A
(2003). Om att bli dokumenterad. Etiska aspekter på förskolans arbete med
dokumentation. Pedagogisk forskning i
Sverige, (1-2), 59-70.
Foto : Pettersson, A
