Barns socialisation och kommunikativa processer

Dahlberg, Moss och Pence (2014)

Dahlberg, Moss och Pence (2014) utgår ifrån ett postmodernt perspektiv när de skriver om pedagogisk dokumentation. Det innebär att de anser att kunskapen är konstruerad utifrån rådande normer och därigenom även går att förändra. De menar att den pedagogiska dokumentationen är ett bra verktyg för detta eftersom det ger oss möjligheten att se på verksamheten ur nya perspektiv och även upptäcka nya tankar och hur vi själva förhåller oss i relation till barnen (Ibid). Dahlberg et al. (2014) påpekar att den observation som tillhör den pedagogiska dokumentationen inte ska ses som en absolut sanning utan att det är en process av medskapande i specifika situationer. De menar dessutom att dokumentationerna inte kan motsvara någon slags sanning eftersom lärarna som dokumenterar gör ett val i vad som ska dokumenteras och inte (ibid). Dahlberg et al. (2014) menar att pedagogisk dokumentation dessutom har ett värde i att vara en narrativ självreflektion, dokumentationen kan ge lärarna en möjlighet att se hur de själva har förstått och uppfattat vad som händer i praktiken, och att detta kan vara grundat i normer och således möjligt att förändra (ibid).  Dahlberg et al. (2014) beskriver det som en möjlighet att ta kontroll över sitt eget tänkande, både som barn och som lärare och på så vis kunna gå utanför de dominerande diskurserna. Den pedagogiska dokumentationen kan enligt Dahlberg et al. (2014) även fungera som ett verktyg för att se vilken syn på barnen som har producerats inom praktiken och om det vi strävar efter bara talas om eller om det verkligen omsätts i praktiken. De menar att ju mer kunskap vi har om de pedagogiska praktikerna, desto större möjlighet har vi att förändra dem (ibid).

Det viktiga materialet i en pedagogisk dokumentation är enligt Dahlberg et al. (2014) vad barnen gör och vad de säger. De menar att detta kan redogöra för barnens arbete och för hur lärarna förhåller sig till detta, och menar att det gör det pedagogiska arbetet synligt och konkret (ibid) Att reflektera med barnen menar Dahlberg et al. (2014) även är en viktig del i den pedagogiska dokumentationen, så att barnen kan se vad de gjort och sagt tidigare och kanske inspireras ytterligare till att vidareutforska temat. Eftersom dokumentationen aldrig kan vara neutral menar Dahlberg et al. (2014) att det därför är viktigt med ett etiskt förhållningssätt eftersom vi genom dokumentationen faktiskt klassificerar och kategoriserar. Detta kan också bli ett redskap för inne- och uteslutningar (ibid). Dahlberg et al. (2014) menar att vi därför måste vara uppmärksamma på att inte använda den pedagogiska dokumentationen som ett medel för att utöva makt. Med detta menar de att vi med våra val i pedagogisk dokumentation faktiskt utövar en slags kontroll i barnens identitetsskapande (ibid). 

     Emilson och Pramling Samuelsson (2012)

Emilson och Pramling Samuelsson (2012) har i sin studie främst tittat på hur barn och barndom konstrueras i dokumentation men även på hur dokumentationsarbetet i sig självt kan störa kommunikationen mellan barn och pedagog, samt vilka konsekvenser detta kan ha för relationen och barnens identitetsskapande. För att göra detta har de använt sig av Habermas (1995 ref i Emilson & Pramling Samuelsson 2012) kommunikationsteoretiska perspektiv om strategiskt och kommunikativt handlande. Det strategiska handlandet kan förklaras som målinriktat och innebär att kommunikationshandlingarna utförs för att nå ett specifikt resultat, detta beskrivs som en asymmetrisk relation mellan individerna (Emilson & Pramling Samuelsson 2012). Det kommunikativa handlandet är istället karakteriserat som förståelseinriktat och där är kommunikationshandlingarna präglade av att nå förståelse och ömsesidighet, och relationen beskrivs som intersubjektiv (ibid). Emilson och Pramling Samuelsson (2012) menar att symmetri i pedagogiska sammanhang kan tolkas som att alla individer i kommunikationen har lika stor chans att delta och tala. För att relationen ska framstå som kommunikativ behöver läraren ha förmågan att närma sig barnets perspektiv, emotionell närvaro samt lekfullhet (Emilsson 2008 ref i Emilson och Pramling Samuelsson 2012).  I sin studie har de analyserat just mönstret av kommunikation under 4 olika dokumentationsprocesser (Emilson & Pramling Samuelsson 2012). Studiens resultat visade att lärarna dokumenterade barnens görande eller prestationer, och att lärarna antingen är tysta betraktare eller blir väldigt engagerade i specifika upptäckter som barnen gör (ibid). De anser att det är tydligt i deras studie hur lärarna försöker se saker och kommenterar saker utifrån vilka tankar hen hade med aktiviteten från början (Emilson & Pramling Samuelsson 2012.)

Emilson & Pramling Samuelson (2012) påvisar att barnen i studien svarade och pekade på det som lärarna ägnar uppmärksamhet mot och menar att detta kan bero på att barn vet vad som förväntas av dem. Barnen svarar på dessa förväntningar för att få bli fotograferade eller uppvisade genom dokumentation, och på så vis påverkar dokumentationen vad som sker (ibid). Emilson och Pramling Samuelsson (2012) påpekar dock att det inte alltid behöver upplevas som bekräftande att bli dokumenterad, och menar att dokumentation kan ha en normerande effekt. Vad som visas upp och dokumenteras säger ju även till barnen vad som är önskvärt av dem. Det får enligt Emilson och Pramling Samuelsson (2012) ännu en problematisk aspekt då det är deras prestationer som visas upp. De ifrågasätter även vad för slags konsekvenser det kan få för de barnen inte kan leva upp till lärarnas förväntningar.

Emilson och Pramling Samuelsson (2012) påpekar att dokumentationsarbetet till stor del är till för lärarna och som ett verktyg i att utveckla lärarnas kompetenser och reflektionsförmåga samt vad dessa reflektioner kan leda till. De intar en mer kritisk position till pedagogisk dokumentation och lyfter några dilemman. De kritiska aspekter som Emilson och Pramling Samuelsson (2012) lyfter i sin studie är bland annat att arbetet tar mycket tid i anspråk, och att kravet på dokumentation flyttar fokuset från barnen till dokumentationen, vilket de menar resulterar i att lärarna inte är aktiva i undervisningen. En del av resultaten pekade på att lärarna blev tysta när de dokumenterade och inte svarade på deras kommunikation, eller att lärarna bara svarade när barnen sa ”rätt” saker (ibid). Det vill säga det som läraren hade tänkt sig att de skulle upptäcka. I ett identitetsskapande perspektiv funderar jag på vad detta säger barnen eftersom att bli ignorerad säger någonting till en som människa - jag är inte värd uppmärksamheten.

Lindgren (2016)

Lindgrens (2016) perspektiv på dokumentation utgår ifrån etik och integritet. Hon ifrågasätter vuxennormen som reproduceras i dokumentationen och att den ofta har en utgångspunkt i realismen, vilket innebär att dokumentationen ses som objektiv - den representerar en sanning. Lindgren (2016) framhåller istället en syn på dokumentation ur ett relativistiskt perspektiv som öppnar upp för många olika tolkningar av vad som synliggörs med hjälp av visuella tekniker. Lindgren (2016) menar att dokumentationen konstruerar kunskap och påverkar både våra relationer och vår praktik genom att det är genomgående barn och deras görande som lyfts i dokumentationerna. Det är oftast dokumenterat av vuxna och på så vis styr även de vuxna vad som skall visas upp. Hon menar även att dokumentationen fungerar normaliserande på så vis att barnen framställs som kompetenta och aktiva (Lindgren 2016). Detta anser hon påverkar på vilket sätt barn förstår och tolkar sig själva. Att vara ledsen, eller i behov av vila och omsorg är alternativ som inte visas upp, och kan då tolkas som icke önskvärda (ibid). Genom att dokumentationen är normaliserande på det här viset konstruerar vi samtidigt ett annat sätt att vara barn och en syn på barndom (Ibid). Lindgren (2016) menar även att dokumentation kan vara ett sätt att bidra till en gemensam syn på vad lärande är i förskolan, och menar att det som uppfattas som värt att lära även reproduceras genom det vi väljer att lyfta i dokumentationerna. Detta blir också en slags normalisering av vad som är önskvärt i förskolan som institution (Lindgren 2016).

Lindgren (2016) tar även upp maktaspekterna och anser att även lärarnas arbete bör synliggöras mer i dokumentationerna. Detta håller jag med om, speciellt om vi ska utgå ifrån ett sociokulturellt perspektiv och en relationell syn på lärande och socialisering. Jag menar att lärarnas handlingar och tankar kan vara otroligt viktiga för att förstå barnens positioner och agerande som synliggörs i dokumentationer, och samtidigt viktiga för att förstå våra relationer. Det ensidiga fokuset på barnen reproducerar en punktuell syn på barn och deras lärande (jfr Tellgren 2004). Att lärarna inte är med i dokumentationerna menar Lindgren (2016) kan tyda på att det inte är roligt att bli synliggjord alla gånger, men varför förutsätter vi att barnen vill det? Eller glömmer vi bort barns perspektiv på dokumentation? Lindgren (2016) menar att barnen behöver få mer inflytande över dokumentationen. Vi behöver dokumentera med barnen, då barnen får diskutera kring vad som ska dokumenteras, varför och varför inte. Jag anser att det kan öppna upp för många etiska diskussioner med barnen som vi kanske själva behöver ha oftare. Vad visar vi upp, varför visar vi upp det och vill personen som är med på bilden, eller har gjort det som jag vill visa upp, visa upp det? Lindgren (2016) menar att det krävs mer reflektion kring detta för att kunna hantera dokumentation på ett etiskt försvarbart sätt och att detta kan göras med en mer relativistisk syn på dokumentationen. Hon menar att den relativistiska synen på dokumentation öppnar upp för flera olika tolkningar och på så sätt även kan öppna upp för reflektioner och diskussioner kring vad som dokumenteras, varför och på vems villkor. Lindgren (2016) påpekar att det här verktyget är för oss vuxna, vi som observerar och ska utveckla verksamheten. Hon ifrågasätter varför det inget sägs om att utveckla barnens seende och blickar.

Reflektioner

Dahlberg, Moss och Pence (2014) har en syn på pedagogisk dokumentation som jag tolkar som framför allt viktig för lärarna själva. De beskriver dokumentationerna som en utvecklingsmöjlighet som självklart är väldigt viktig. Men detta förutsätter också ett självreflekterande arbetssätt och att lärarna ser dokumentationerna som sociala konstruktioner och ur ett postmodernt perspektiv. Jag börjar fundera på hur dessa dokumentationer presenteras – får vi veta på vilket sätt lärarna utvecklas i sin självreflektion, och vad händer om dokumentationerna som presenteras läses ur ett annat perspektiv. Om det är vårdnadshavare eller andra utomstående som inte befinner sig i praktiken som ska se och förstå dessa dokumentationer? Dahlberg et al. (2014) tar upp de etiska aspekterna av detta men framhåller ändå pedagogisk dokumentation som övervägande positivt, jag tycker personligen att de missar många av de etiska bitarna av dokumentation som både Lindgren (2016) och Emilsson och Pramling Samuelsson (2012) tar upp.  Emilson och Pramling (2012) fokuserar mycket på hur själva dokumentationshandlingen kan störa relationerna och kommunikationshandlingarna mellan barn och lärare i dokumentationssituationer, och kritiserar även att dokumentationen enbart verkar vara till för lärarnas utveckling. De uttrycker det som att det kan ske på barnens bekostnad. Fokuset ligger mycket på hur barnen upplever dokumentationssituationer och hur de blir synliggjorda och även osynliggjorda (Emilsson &Pramling Samuelsson 2012). Lindgrens (2016) fokus ligger mycket på det realistiska perspektivet och att vi faktiskt uppfattar dokumentationen som objektiv fortfarande och att det inte riktigt är etiskt försvarbart eftersom dokumentationen inte kan vara objektiv. Hon fokuserar även på de etiska aspekterna som anses glömmas bort och att dokumentationen – och i förlängningen den kunskap vi konstruerar om lärande och barn – görs ur ett vuxenperspektiv och därmed till en vuxennorm (Lindgren 2016). Vi engagerar barnen för lite i dokumentationshandlingarna och vi vuxna syns för lite i dokumentationerna (ibid).

Från kvalitet till meningsskapande

Kvalitet och meningsskapande

Efter att ha läst boken av Dahlberg, Moss & Pences (2014) så tolkar jag att huvudpoängen är  att ge oss ett alternativt sätt att tänka på kring kvalitet och meningsskapande i förskolan genom att presentera ett nytt perspektiv på förskolan och andra institutioner där barn vistas. Dels beskriver de problematiken med begreppet kvalitet och presenterar även begreppet meningsskapande ur ett postmodernt och socialkonstruktivistiskt perspektiv. Dahlberg et al. (2014) hävdar att vi i stället för att förlita oss på mätbara metoder och avkontextualiserade förutbestämda resultat i vår strävan efter kvalitet istället bör försöka förhålla oss till meningsskapande processer. Dahlberg et al. anser även att kvalitet är ett begrepp som kan tolkas på olika sätt och dessutom kan bli riskfyllt när det används på saker som inte kan mätas och analyseras genom att reducera värdefrågor till objektiva fakta.

Kvalitet är olika saker för olika människor, och kan dessutom betyda olika saker beroende på kontext och kultur. Dahlberg et al. (2014) menar alltså att kvalitet inte är ett neutralt ord och att diskursen om kvalitet påverkar synen på barn och förskola. Det nuvarande språket om kvalitet reproducerar en syn på barnen som något som skall fyllas med kunskap och att förskolan ska bidra till att forma förutbestämda resultat (Dahlberg et al., 2014). Dahlberg et al. (2014) anser att eftersom vi jobbar med komplexitet, mångfald och många olika perspektiv samtidigt som får olika innebörder beroende på kontext i både tid och miljö så kan vi inte prata om kvalitet som ett neutralt begrepp. Dahlberg et al. anser att vi istället för att försöka sträva efter kvalitet så bör vi sträva efter att förstå världen på ett postmodernt perspektiv, vilket leder till nya begrepp och frågeställningar. Författarna menar att vi genom det postmoderna perspektivet istället kan se på barn och på förskoleinstitutionen på ett annat sätt, och på så vis börjar prata om den meningsskapande diskursen istället (Dahlberg et al., 2014). Den meningsskapande diskursen menar författarna handlar om en fördjupad förståelse för projektarbeten och det pedagogiska arbetet i förskolan, och att denna förståelse skall leda till att kunna bedöma värdet i dessa projekt och arbetssätt (ibid). De påvisar att dragningskraften med kvalitet är att det ger en större säkerhet (ibid). Som lärare kan vi då hänvisa till experter, säkra svar och auktoriteter i ämnet.

En av huvudsakerna de tar upp i boken är att kvalitet tas för givet. Kvalitet i sig själv ifrågasätts sällan utan fokus ligger istället på att uppnå denna kvalitet. Författarna menar att vi behöver ställa oss frågan om av vem och hur kvaliteten har definierats (Dahlberg et al., 2014). De menar även att kvalitet innebär att det ska finnas någonting vetbart och säkert som vi kan mäta mot, och detta något ska vara så fritt från värderingar och bedömningar som möjligt, en objektiv sanning (ibid). Dahlberg et al. (2014) menar att vi istället för att titta på vad som pågår i förskolans kontext och med människorna i den så tittar vi istället på hur väl praktiken faller inom en problematisk norm av vad en förskola med god kvalitet innebär, och glömmer bort hur kulturell och social kontext påverkar praktiken.

Meningsskapande är ett annat sätt att försöka förstå och utvärdera det pedagogiska arbetet i förskolan, istället för att vi ska försöka nå upp till ett tveksamt definierbart mått av kvalitet. Dahlberg et al. (2014) anser att diskursen om meningsskapande är väldigt konkret, det handlar om att synliggöra vad barn faktiskt gör och om människorna som ingår i dessa processer. Det handlar om vad som egentligen händer i det pedagogiska arbetet (Dahlberg et al., 2014). Framförallt menar de att just kontextualisering är avgörande för meningsskapandet - eftersom det som sker händer vid en specifik plats och tidpunkt och inte kan reduceras till redan förutbestämda kriterier eller kategorier (ibid). Fördjupningen av denna förståelse menar författarna kan leda till förändrade eller nya arbetssätt, men i och med att förändringen börjar i förståelsen av vad som händer i en specifik praktik kan inte förändringen bli likadan på alla förskolor och plötsligt blir då kvalitet inte längre möjligt att mäta med, eftersom kvalitet måste utgå från samma sak för att kunna mätas (ibid).

En annan viktig poäng som Dahlberg et al. (2014) lyfter är att det pedagogiska arbetet i termer av meningsskapande inte ger någon säkerhet eller några garantier, det är alltid bedömningar som görs och i och med det ligger det ett ansvar på den som gör bedömningen gentemot den som blir bedömd.

Modernismen och det postmoderna perspektivet

I boken utgår de från ett postmodernt perspektiv. Det postmoderna perspektivet har utvecklats som en kritik mot modernismen och dess syn på vad som var vetbart. Modernismen förespråkade en universell sanning både i världen och i oss själva. Att enligt modernismen ha upptäckt sitt sanna jag eller sin sanna natur innebär att vara vuxen, mogen och självständig (Dahlberg et al., 2014). Även kunskap har setts på detta vis, att det finns en sanning där ute, som vi egentligen bara måste hitta, sen vet vi med säkerhet. På så sätt kan vi ur ett modernt perspektiv aldrig se barn som fullkomliga, färdiga människor och mycket av modernismens tankar ser vi även idag hos människor som omedvetet tänker på barn som ofärdiga vuxna som ska lära sig att bli bra vuxna människor. Jag tycker att det visar sig i barnsynen och förhållningssättet. Trots att vi idag har många nya sätt att tänka på och ett paradigmskifte i barndomssociologin där vi gått från modernismen och utvecklingspsykologin till det sociokulturella perspektivet i fråga om att förstå barn, deras utveckling och lärande anser jag att förändringen till att se barn som fullvärdiga medborgare går långsamt.  

Postmodernismen å andra sidan hävdar att det inte finns någon universell sanning som väntar på att bli upptäckt. Det perspektivet ställer sig kritiskt till absoluta värden och sanningar och ställer sig kritiskt till objektivitet (Dahlberg et al., 2014). Det postmoderna perspektivet lägger vikt vid det relationella och kontextbundna. Även verkligheten blir socialt konstruerad och på så sätt finns det många olika perspektiv på verkligheten (Dahlberg et al., 2014). Trots detta så avvisar inte postmoderniteten vetenskapen men menar på att det inte kan vara den enda källan till kunskap och ovissheten och mångfalden ses som möjligheter (ibid). Dahlberg et al. (2014) menar att vi har mycket att vinna på att försöka kombinera den precisa kontextlösa vetenskapen med den moderna filosofin. De menar att kunskapen och världen är socialt konstruerad genom att människor tillsammans försöker skapa mening och förståelse. Eftersom vi själva är med och konstruerar kunskapen är den därför också föränderlig. Vi konstruerar vår värld och vår kunskap och möter sedan människor med en annan förståelse och ett annat sätt att söka mening på och kan på så sätt skapa ny mening tillsammans. Det hänger tätt ihop med det sociokulturella perspektivet som betonar det relationella lärandet och att alla människor lär sig hela tiden i sociala sammanhang.

Utvecklingspsykologin

Utvecklingspsykologin anses ha ursprung i modernismens behov av klassificering.

Dahlberg et al. (2014) påpekar att detta kan ha bidragit till att konstruera ett barn i ett modernistiskt perspektiv med hjälp av t. ex Piagets utvecklingsstadier i barns utveckling. Barn i en viss ålder kan eller kan inte göra vissa saker eller förstå vissa saker, och att detta gäller alla barn oberoende av kontexten i sociala sammanhang eller miljö, Dahlberg et al. (2014) menar att vi genom detta tänk skapat förväntningar och normaliseringsprocesser. Detta innebär att de barn som viker av från dessa utvecklingsmönster inte längre faller inom ramen för vad som är ett normalt barn. När vi inte ser barn och barndom som socialt konstruerade utan följer utvecklingspsykologins antagande menar Dahlberg et al. (2014) att vi avkontextualiserar barnen och inte längre ser deras liv, erfarenheter, känslor och förhoppningar. När vi istället ser utveckling och barn i ett postmodernt ljus ligger vikten på att se och lyssna på individen vi möter. Jag tolkar det som att vi behöver förstå att olika människor är på olika ställen i sin utveckling oavsett ålder, och att vi behöver förhålla oss till detta i det pedagogiska mötet med dem. För att utvecklas tillsammans behöver vi veta vem den andra är och hur den personen förstår världen.

Konstruktivismen och socialkonstruktivismen.

Det socialkonstruktionistiska perspektivet beskrivs av Dahlberg et al. (2014) som ett sätt att förstå kunskap som skiljer sig ifrån det konstruktivistiska. Det finns en del likheter men en av skillnaderna är att kunskap i det konstruktivistiska perspektivet fortfarande uppfattas som någonting absolut, avskilt från barnets tidigare erfarenheter och kontext (ibid). Den sociala biten av konstruktionen av kunskap räknas alltså bort. I det socialkonstruktionistiska perspektivet anser Dahlberg et al. (2014) att vi bör ge barnen en möjlighet att skapa egna konstruktioner och utforska egna teorier innan vi presenterar de vetenskapligt accepterade Detta ger barnen möjlighet att testa sina egna teorier och möjlighet att lära sig i den processen. Det socialkonstruktionistiska perspektivet lägger stor vikt vid det vi skapar tillsammans med andra människor. Vi kommer tillsammans överens om vad det innebär att vara till exempel kvinna eller barn i vårt samhälle. Vi lägger in värderingar i orden som präglas av vår samtida kultur och våra samhällsnormer. Det socialkonstruktivistiska perspektivet ger oss också möjlighet att förstå att det finns helt andra sätt att konstruera vad en kvinna eller ett barn är. Dessa saker har förändrats i historien, och är också helt olika beroende på vart i världen du befinner dig, och kan skilja sig mycket inom olika kulturer. Det gemensamma är att människorna i dessa samhällen och kulturer gemensamt skapar dessa värderingar av orden.

Pedagogisk dokumentation

För den meningsskapande diskursen är den pedagogiska dokumentationen ett viktigt verktyg. Enligt Dahlberg et al. (2014) behövs den för att vi verkligen ska få syn på vad som sker i praktiken. Det innebär att vi kan få syn på vilken slags praktik vi tillsammans har konstruerat och det synliggör även att vi faktiskt kan välja att konstruera den på ett annat sätt (Dahlberg et al., 2014). Det postmoderna perspektivet ger oss ett sätt att ifrågasätta det vi tar för givet om kunskap och sanningar om hur en bra praktik ska se ut, och det ifrågasättandet ger oss möjligheten att förändra och utveckla (Ibid). Dahlberg et al. (2014) skriver även att den pedagogiska dokumentationen ger oss en möjlighet att se vad vi själva förstår och ser i en speciell situation. Det ger oss även en syn på vad vi själva har för relation till barnet och öppnar upp för en förändring i den relationen vid behov (Dahlberg et al., 2014).

Reflektioner

Jag upplever att många tänker och ser på barn ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv och därmed ofta tänker på dem i termer som normalt utvecklade eller onormalt utvecklade. Även jag själv fastnar i dessa tankar ibland. Många gånger tror jag att det handlar om att vi ofta inte vet att det finns alternativa sätt att tänka på. För mig har ett nytt sätt att tänka på kring utveckling, socialiserande och lärande gett mig nya perspektiv på mitt eget barn, som har en språkstörning. Samtidigt som jag enligt vetenskap och forskning vet att det är viktigt att vi faktiskt kan plocka upp dessa problem tidigt, speciellt då det språkliga är viktigt för socialisation och lärande, så kan jag också släppa en del av min oro att han utvecklas i fel takt. Jag kan försöka ge honom de förutsättningar han behöver utifrån vart han är just nu och inte utifrån vart normer säger att han borde vara. Kan jag släppa det utvecklingspsykologiska tänket kan jag även undvika att hela tiden jämföra och därmed undvika att peka ut honom som onormal i jämförelse med andra, medvetet eller omedvetet.

      Jag tror att många sitter fast i ett modernistiskt perspektiv på barn, att de ska fyllas med kunskap men inte kan bidra med så mycket själva. Jag märker att jag själv har varit färgad av den synen på barn och att alla barn skulle svara på liknande uppfostringsstilar och socialisation. När jag pratar med andra människor om barn och utveckling, bland annat under min VFU, märker jag att många fortfarande tänker på barn som en homogen grupp, och inte på individer som kan bidra med någonting i samhället och till dem själva. Jag har förändrat min syn på barn radikalt, mycket tack vare den här utbildningen, men den resan hade jag även påbörjat innan då jag blev mycket intresserad av forskning och utveckling hos barn när jag fick ett själv. Det relationella och sociokulturella perspektivet har fått en självklar plats i mitt liv och hur jag ser på andra människor och mig själv. Och det postmoderna perspektivet och som författarna beskriver det ger mig mycket stöd i tankarna att våga prova nytt och våga var nyfiken på vad som händer om vi inte alltid följer planerna och det som är bekant och det tror jag kan vara väldigt utvecklande både för mig personligen och för barnen och kollegorna jag ska jobba med i framtiden. Jag tycker att den här boken är viktig och relevant, men samtidigt har den ibland varit onödigt svår vilket har gjort det svårt för mig att ta till mig en del saker de försöker förklara.

 

 

Litteraturlista

Dahlberg, Moss & Pence (2014). Från kvalitet till meningsskapande: postmoderna perspektiv - exemplet förskolan. Stockholm: HSL.