Ledarskap och sociala relationer

Ledarskap och sociala relationer

Barnsyn, inflytande och demokrati

I förskolan möter vi många olika människor med lika många olika tankar och erfarenheter. Framför allt möter vi många olika barn som lämnas i vår vård ibland ganska långa dagar. De barnen vi möter har ofta inget annat val än att vara där de blir placerade och det är vårt jobb och ansvar att se till att barnen har det så bra som de möjligen kan ha det under tiden de är hos oss. Vi ska ge dem möjligheter att utvecklas, att utforska och lära sig nya saker och få nya erfarenheter. De ska få leka och skapa relationer både med barn och vuxna. Det innebär också att det ligger på vårt ansvar att de relationerna som utvecklas är positiva och gynnsamma. Det ligger även på vårt ansvar att utveckla demokratiska tankesätt. Hur mycket inflytande barnen får i förskolan beror mycket på vilken barnsyn vi vuxna har och huruvida vi anstränger oss för att se barnens perspektiv på sin egen tillvaro.

Jensen och Kranmo (2016) menar att vilket perspektiv vi har när vi utformar verksamheten har stor betydelse för barnen i den. I förskolan har vi tider, rum, miljö och många individer som vi behöver ta i beaktande när vi planerar verksamheten. När vi utgår från ett barnperspektiv, det vill säga vad vi anser är bäst för barn, så försöker vi forma en verksamhet som passar barn rent generellt (Ibid). Skulle vi däremot försöka närma oss barns perspektiv behöver vi lyssna på de barn som finns i verksamheten här och nu, och arbeta för att forma verksamheten utefter just de barnen i den mån vi kan.

I skollagen står det att vi så långt som möjligt ska ta tillvara på barnens inställning och att deras åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (SFS 2010:800). Men det är vi vuxna som gör en bedömning i hur mogna vi tycker att barnen är och därmed har vi även makt över hur mycket inflytande vi väljer att ge barnen. Ser vi barnen som kompetenta kommer vi också låta dem försöka ta ansvar själva och beakta deras egna initiativ, till skillnad från om vi hela tiden tänker på barn som ofärdiga människor som hela tiden behöver visas och lära sig saker på rätt sätt utifrån vår egen agenda.

En av de största förebyggande åtgärderna mot konflikter och kränkande behandling som vi kan göra anser jag är att jobba med relationerna i förskolan. För att det arbetet ska fungera behöver jag börja med mig själv, mitt bemötande, mitt förhållningssätt och min barnsyn. Att jag själv behandlar barnen med respekt och ger dem förtroende och respekterar olika åsikter ger barnen förutsättningar att behandla varandra på det sättet med. Arnér (2009) menar att vi behöver visa intresse för vad barnen tycker och tänker för att vi ska kunna stärka relationerna till dem. Vi ska även fostra barnen till ett demokratiskt tänk i förskolan och det kan vi inte göra genom att bara pratat om demokrati. Barnen måste få uppleva demokratin även i de små vardagliga tingen. Det är i samspelet med andra, där barnen får möjlighet att visa omsorg och ta hänsyn till andra som möjligheten till inflytande och demokrati skapas, men det förutsätter också att vi som lärare har en syn på barn, fostran och lärande som tillåter detta (Arnér 2009).

Vi kan inte lära barnen att ta ansvar för sig själva, sina handlingar och varandra om de inte får möjligheten till det. Inflytande i förskolan handlar för mig om att ta vara på barnens tankar, idéer och kritik. Det handlar även om att lyssna på barnen, på vad de har att säga och visa att vi hör och respekterar deras tankar och åsikter även om vi inte har möjlighet att genomföra det som de vill. Det innebär att ta med barnens perspektiv i planeringen och utformningen av miljö och schema så långt det är möjligt. Och att inte säga nej hela tiden. Vi behöver stanna upp och fråga oss själva – är det här möjligt? Kan jag på något sätt göra så att barnen kan göra verklighet av den här idén?

Att kunna samtala och vara medveten om sin egna roll i samtalets kvalitet är inte bara viktigt med barnen, utan även med kollegor och vårdnadshavare. Idag har de enligt Simonson och Markström (2013) blivit vanligare att vi ser vårdnadshavarna som en viktig del i att utveckla verksamheten. Jag ser det som ett självklart bidrag till utvecklingen av vår verksamhet som kan erbjuda nya fokus och tankar ur aspekter som vi själva kanske glömt att tänka på. I skapandet av en god relation med föräldrarna är utvecklingssamtalet en viktig arena och kräver därför mycket reflektion kring hur vi planerar, utvärderar och genomför det.

Juul och Jensen (2009) tar upp två aspekter av förhållande mellan förskollärare och vårdnadshavare som kan vara viktiga att tänka på när vi samarbetar med vårdnadshavare. Det ena är att en för familjär relation kan resultera i att det blir svårt att ta upp allvarligare saker då det riskerar att förstöra den goda stämningen, men en för formell relation mellan förskollärare och vårdnadshavare kan istället riskera att det personliga och sårbara försvinner och det kan vara svårt för parterna att öppna sig inför varandra (ibid).

Förhållningssätt och samtal

Som vuxen och som förskollärare sitter jag på väldigt mycket makt att forma barnens tillvaro och relationer eftersom det är jag som antingen ger barnen möjligheter eller sätter upp hinder. Enligt läroplanen ska verksamheten utgå från barns erfarenheter, motivation, intressen och drivkraft att söka kunskaper (Lpfö98 2016). Det kunskapssökandet sker genom lek, socialt samspel men också genom att iaktta, samtala och reflektera (ibid). Samtalet med barn ger oss en viktig fördel när det gäller relationsskapandet med barnen om det sker på rätt sätt. Men det ger oss också en inblick i vad barnen tycker och tänker just nu vilket gör det lättare för oss att forma verksamheten kring dem. Således är samtal i förskolan en förutsättning för ett demokratiskt förhållningssätt och för barns inflytande. Jag anser att relationen med barnen och samtalandet med barnen förutsätter varandra. Vi behöver bygga bra relationer för att kunna ha bra samtal, och bra samtal hjälper oss att bygga bra relationer.

Att utveckla samtalandet med barnen handlar inte bara om att vi ska kunna utveckla verksamheten bättre, för mig är det också en fråga om att ge barnen trygghet och att de ska känna att de har någon som lyssnar på dem. De ska få möjligheten att känna sig viktiga och betydelsefulla för gruppen (Öhman 2008). För att barnen ska känna detta spelar det stor roll hur jag själv väljer att svara på deras initiativ. Öhman (2016) trycker på vikten av att vi som vuxna förstår att vi har ansvaret för samtalets kvalité och att det kräver en hel del självreflektion. Det är också viktigt att fundera på hur mitt bemötande påverkar barnen. För ett positivt gensvar från barnen behöver jag möta dem med inlevelse och vara känslomässigt närvarande. Vad jag signalerar utåt till barnen påverkar möjligheten till framtida samtal men också barnens känslor. Jag tror att vi många gånger i egenskap av förskollärare känner att vi vill lära barnen saker och försöker ta tillvara på varje tillfälle som ges, men i genuina samtal med barnen kan det vara värt att backa lite från de tankarna och istället ställa oss nyfikna till hur själva samtalet kan utvecklas. Låta det leva sitt eget liv tillsammans med barnen utan värderingar och moraliserande över det som sägs. Öhman (2008) skriver att värderingar i samtalet kan ta bort ömsesidigheten som hon menar är en grundläggande förutsättning för ett samtal med bra kvalité.

När barnen känner att de blir lyssnade på stärks deras tillit till sig själva och även deras handlingskraft och viljan att berätta om sina tankar (Öhman 2016). Det kan även förhindra en negativ utveckling hos barn som inte ofta fått uppleva att en vuxen människa har lyssnat på dem tidigare (ibid). När vi inte blir lyssnade på mår vi ofta dåligt och får en känsla av obetydlighet, och om vi då samtidigt sätter det i perspektiv till barn som är i en underordnad position gentemot oss vuxna så kan vi förstå att det troligen är ännu svårare att inte bli lyssnad på som barn. Vissa barn som upplever att de inte blir lyssnade på kan utveckla en inlärd hjälplöshet, bli tillbakadragna och bli undvikande, eller så kan det utveckla ett motsatt beteende där barnet blir utåtagerande och svårt att samtala med (Öhman 2016).

Positiv och negativ förklaringsstil

Enligt Öhman (2008) tenderar vi människor att se negativa saker först men vi kan öva oss på att tänka mer positivt som en del av vårt förhållningssätt genom att ifrågasätta våra negativa tankar och försöka vända på dem. Det är viktigt eftersom det utvecklar både tankarna om oss själva och tankarna om andra. Det är särskilt viktigt att utveckla detta för att hjälpa barnen med sina egna tankemönster, att ge dem alternativa förklaringar för att de inte ska uppleva att de är misslyckade som människor för att de misslyckas med någonting. Den inlärda hjälplösheten som Öhman (2016) nämner handlar mycket om detta. Den generella tonen i tankarna är att man är dålig, misslyckad och att det är en själv som det är fel på. Om man lyckas ser man det som en tillfällighet eller undantag mot den generella negativa regeln. Har man lyckats vända ett sådant negativt tankemönster så ser vi oftast andra orsaker till misslyckanden och den generella grundtonen i våra tankar är positiv (Öhman 2016). Vi kan istället se misslyckande som tillfällen vi lär oss någonting, och vi kan se problem i kamratrelationer som tillfälligheter som kan överkommas och som kan bero på yttre omständigheter i stället för att se det som en inneboende egenskap hos oss själva. Vi förskollärare måste vara medvetna om detta och om hur vårt bemötande kan påverka barnens egna tankemönster och vad de tänker om sig själva.

Konflikter, känslor och självkänsla

Samtalets kvalitet är viktigt eftersom det hjälper att utveckla relationen med och mellan barnen och bra relationer i barngruppen är viktigt eftersom det ofta är i negativa sociala relationer som kränkningar och uteslutningar förekommer. Alltså kan samtal av god kvalitet med barnen främja goda relationer och på så sätt även hjälpa till att förebygga kränkningar. Att främja bra relationer är även viktigt för att barnen ska utvecklas på ett bra sätt. Enligt det sociokulturella perspektivet lär sig människor i samspel med andra, men barnen kan även lära sig negativa mönster. Samtal, demokratiska förhållningssätt och att arbeta med känslor och självkänsla är ett bra förebyggande arbete mot kränkande behandling. Stärka barns självkänsla gör vi genom att uppmuntra och förstärka barnens positiva handlingar och beteenden, undviker ett värderande språk när vi pratar med barnen och även hur vi agerar när det uppstår konflikter (Öhman 2016). Det är viktigt att båda parter känner sig respekterade och får berätta om sin upplevelse. Öhman (2008) betonar att det inte är samma sak som att handlingen är okej, men menar att ett bekräftande av barnets intentioner kan vi ifrågasätta handlingen och tillsammans med barnet försöka hitta alternativa sätt att handla och uttrycka känslor.  Hon menar att vi ofta stoppar barnen och markerar en gräns innan barnet har fått en möjlighet att hitta ord på sina känslor och således går miste om känslomässig vägledning som är extra viktig för barn som ofta hamnar i konflikter (ibid). Ett sätt att hjälpa barn med den känslomässiga regleringen är att spegla barnets känslor och sätta ord på dem. Öhman (2008) skriver att självkänsla hänger ihop med att bli accepterad av viktiga människor i sitt liv, och därför är det viktigt att vi visar barnen att vi tycker om dem som de är även om vi inte accepterar deras beteende. Det är viktigt att avsluta diskussioner om konflikter på ett bra sätt.

Mobbning och kränkande behandling

Det är viktigt att förskolor kontinuerligt kartlägger verksamheten för att se vart det kan uppstå risker för mobbning eller kränkande behandling som förebyggande åtgärd (Skolverket 2014). Vi är dessutom skyldiga att kontinuerligt jobba med att förebygga Det är även viktigt att personalen som jobbar på förskolan får kompetensutveckling inom området samt egent tid att diskutera egna normer och värderingar och vilka normer som finns på förskolan (Ibid). Det är viktigt att vi har uppsikt över vart barnen befinner sig och att vi har tydliga rutiner och ansvarsfördelning om det uppstår krissituationer och att vi får möjlighet att utvärdera dessa rutiner allt efter som. Vi har dessutom skyldighet enligt diskrimineringslagen (SFS 2008:567) att utreda trakasserier samt göra de åtgärder som krävs för att förhindra att det händer igen. När det gäller kränkningar, trakasserier och mobbning måste vi även komma ihåg att det är den utsatte som har tolkningsföreträde och hens upplevelse skall tas på allvar.

Studier av direkt och indirekt mobbning och kränkningar har visat att den indirekta mobbningen har stora följder för barn som blir utsatta i form av ångest och generellt sämre mående än andra barn (Crick, Casas & Mosher 1997). De har även kommit fram till att även de barn som utsätter andra barn för indirekta kränkningar och mobbning själva har svårt för det känslomässiga och sociala samspelet (ibid). De barnen har oftare en mer negativ självbild och känner sig mer ensamma och mår sämre än andra barn. Det är viktigt att vi förstår att den indirekta mobbningen kan göra lika stor skada som den direkta, samt att vi förstår att även de barn som utsätter andra barn behöver mycket stöd och hjälp för att kunna förändra sina negativa beteendemönster. Enligt Crick, Casas & Mosher (1997) saknas det mer forskning om den indirekta mobbningen bland yngre barn och menar att det är viktigt för att förstå hur dessa beteenden uppkommer i barngruppen för att kunna förebygga. Ett av problemen med de indirekta kränkningarna är att de kan vara svåra att se, det gör det extra viktigt att vi närgranskar de sociala relationerna i förskolan.

Även mobbningens uppkomst och mobbing som företeelse har visat sig vara starkt kopplat till att bli avvisad enligt Stoor-Grenner och Kirves (2010).

Både Stoor-Grenner och Kirves (2010) och Crick, Casas & Mosher (1997) menar även att barn så unga som tre år vet skillnaden mellan direkt och indirekt mobbning, och att de upplever känslor av utanförskap. Stoor-Grenner och Kirves (2010) tar även upp det faktum att även barnen som mobbar kan känna sig mobbade, vilket är viktigt att tänka på i vårt bemötande med dessa barn. Om de redan upplever ett utanförskap och har svårt att ta sig in i leken kan vi råka förstärka den känslan genom att ta bort barnet som stör, istället för att försöka hjälpa barnet in i gemenskapen. I sådana situationer tycker jag att det är viktigt att vi påminner oss själva att barnen som stör och förstör inte gör det med mening utan troligen för att de inte har fått lära sig att hantera situationen på något annat sätt.

Att ha kunskap om hur vi på ett professionellt sätt kan samtala med barn ger oss också större chans att upptäcka missförhållanden hos barn. Enligt Hindberg, B. (2006) krävs det empati och kunskap hos den som barnet väljer att ge sitt förtroende till när det kommer till att berätta om våld och övergrepp.

Om vi under samtal får reda på någonting som tyder på missförhållanden eller om vi känner oro inför barnet på något sätt är vi skyldiga att anmäla enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453.). Det är viktigt att vi har kunskap om vad som faktiskt räknas som barnmisshandel och att där även ingår kränkningar och försummelse.

Enligt Rädda Barnen (u.å.) räknas det som psykisk misshandel när en vuxen bland annat genom hot, kränkningar, hån, avvisningar eller isolering förmedlar till barnet att det är värdelöst, oönskat eller oälskat. Vid misstanke om barnmisshandel är det viktigt att ingripa tidigt så att familjen kan få hjälp. Det finns vissa faktorer som kan öka risken för misshandel och många är av socioekonomisk karaktär samt missbruk och våld i familjen. När vi väl hamnar i en situation där vi känner att vi behöver göra en anmälan är det dock viktigt att vi kommer ihåg att en anmälan inte görs mot vårdnadshavare utan för barnet. Barnet måste alltid komma först, men det går att stötta vårdnadshavare samtidigt.

Bedömning och dokumentation

Dokumentation i förskolan är nödvändigt bland annat för utvecklingen av förskolans verksamhet. Här spelar det också stor roll vilket perspektiv vi väljer att dokumentera ur. Tittar vi på den enskilda individen eller situationen utan att ta hänsyn till miljö, relationer och andra aspekter eller intar vi en relationell utgångspunkt där vi förstår att omständigheter, miljö och relationer påverkar hur barnet framställs just nu? Kring dokumentation och bedömning är det även viktigt att vi tar hjälp av kollegor och vårdnadshavare för att få en mer nyanserad bild av barnet eller situationen. Arnér (2009) menar också att det är viktigt att reflektera över dokumentationen eftersom vissa saker inte upptäcks vid första anblick.

Lindgren och Sparrman (2003) argumenterar för att den etiska aspekten av dokumentation behöver lyftas. De menar bland annat att dokumentationen handlar om att synliggöra barns tankar och handlingar, och att det placerar barnen i en position av att bli betraktade och relaterar detta till maktdimensionen mellan att bli betraktad och att vara den som betraktar. De handlingar och tankar som blir synliggjorda kan bli föremål för värderingar och bedömningar från andra. Av den anledningen anser Lindgren och Sparrman (2003) att barn ska ha en möjlighet att ge ett informerat samtycke till att bli dokumenterade. Själv anser jag att dokumentation är ett viktigt verktyg för förskollärare och när det används rätt även för barnen själva. Men hur ofta frågar vi egentligen barnen om de är okej med att vi visar, berättar och sätter upp saker på väggarna? Vi förstår att människor är olika och att vi är olika bekväma med att andra ska betrakta saker vi sagt eller gjort, men ger vi barnen möjligheten att bestämma vilken grad av uppvisning vi ska ge dokumentation som handlar om dem? Jag känner också att det är viktigt att vi visar barnen att det är okej att inte vilja bli synliggjord i alla sammanhang så att de inte känner press på sig att behöva bli det. Dokumentationen är till för oss för att vi ska kunna utveckla våra arbetssätt och lärprocesser tillsammans med barnen, de behöver inte sitta på väggen och visas upp för alla att ses.

Litteraturlista

Arnér, E. (2009). Barns inflytande i förskolan - en fråga om demokrati. Lund: Studentlitteratur

Crick, N. R., Casas, J. F. & Mosher, M. (1997). Relational and Overt Aggression in Preschool. Developmental Psychology, 33(4), 579 - 588.

Hindberg, B. (2006). Sårbara barn: att vara liten, misshandlad och försummad. (1. uppl.) Stockholm: Gothia.

Jensen, R. & Kranmo, A.L. (2016). Att utforska praktiken i förskolan. Lund: Studentlitteratur.

Juul, J. & Jensen, H. (2009). Relationskompetens i pedagogernas värld. (2. uppl.) Stockholm: Liber.

Lindgren, A. & Sparrman, A. (2003). Om att bli dokumenterad: Etiska aspekter på förskolans arbete med dokumentation. Pedagogisk forskning i Sverige, 8(1-2), 58 - 69.

Rädda Barnen (u.u

å.). Detta borde alla veta om barnmisshandel. Stockholm: Rädda Barnen.

SFS 2001:453. Socialtjänstlag. Stockholm: Socialdepartementet.

SFS 2008:567. Diskrimineringslag. Stockholm: Kulturdepartementet.

SFS 2010:800. Skollag. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Simonsson, M. & Markström, A.M. (2013). Utvecklingssamtal som uppgift och verktyg i förskollärares professionssträvanden i interaktion med föräldrar. Tidskrift for Nordisk Barnehageforskning, 6(12), 1 - 18.

Skolverket (2014). Arbetet mot diskriminering och kränkande behandling. (2., [rev.] uppl.) Stockholm: Skolverket.

Skolverket (2016). Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Wolters Kluwer. 

Stoor-Grenner, M. & Kirves, L. (2010). Mobbar även små barn? Helsingfors: Folkhälsan.

Öhman, M. (2008). Hissad och dissad: om relationsarbete i förskolan. Stockholm: Liber.

Öhman, M. (2016). Samspelsbar och samtalsklar: om samtal i förskolan och skolan. Stockholm: Liber.