Förskolan jag har haft min VFU på är en ganska liten förskola med 3 avdelningar. Den avdelningen jag var på var för barn i ålder 2-4 år. I samma byggnad hade vi avdelningen för barn upp till 2 år. De äldsta barnen, 4-5 år, hade sin avdelning i en helt annan byggnad så de träffade vi inte så ofta. De kom ibland ner till vår avdelning efter klockan tre om det var få barn kvar. De slog även ihop de två avdelningarna i den byggnaden jag var på ganska ofta. Det är en ganska liten lokal, med en stor hall, ett tvättrum med torkskåp, ett litet kök och personalrum. Småbarnsavdelningen bestod av ett stort rum med ett angränsande litet kuddrum samt ett vilorum. Mellanavdelningen som jag var på började i korridoren och avskildes med hjälp av en grind. I korridoren hade de bygg och konstruktionsavdelning som ledde in till en ateljé. På andra sidan av korridoren fanns ytterligare ett stort rum, samlingsrummet, även det med angränsande kuddrum och vilorum. Det fanns en liten gård på baksidan med en sluttande backe, men där ute var vi aldrig. Det har 21 barn på den avdelningen jag var på, en förskollärare, en outbildad vikarie och en till lärare som jag inte vet vilken utbildning hon hade. De fanns även en specialresurs på plats för ett av barnen som var barnskötare i grunden. Många utav barnen är tvåspråkiga eller har svårt för svenska, och skolan profilerar sig som språkinriktade.
Sammanställning av VFU-perioden
Mina förutsättningar för att lära mig och göra mina uppgifter under min VFU har inte varit de bästa. Min handledare förklarade tidigt att hon egentligen inte hade tid, och trots att jag mar-kerade upp de avsnitten i studiehandledningen som var viktiga för henne att läsa, dvs vilka uppgifter jag skulle göra, så har hon nu efter avslutad VFU fortfarande inte läst det. Bedöm-ningsunderlaget läste hon först när hon skulle fylla i det så hon hade ingen aning om vad hon skulle titta efter hos mig under tiden som jag var där. De få gånger jag försökte starta samtal med henne så fick jag väldigt korta svar. Jag frågade hur de hanterar när barnen slåss, och det enda svaret jag fick då var att det var olika från gång till gång, det var svårt att säga. De gånger vi pratade mer reflekterat om verksamheten så handlade det mest om hur det påverkar verksamheten när de inte har tid att planera eftersom det var ett stort problem här. Vi har även uppfattat tiden jag haft att skriva och reflektera helt olika. Första dagen sa hon att det var självklart att jag skulle få sitta och skriva, men det slutade med att jag inte hade någon tid alls. Hela första veckan tänkte jag att jag skulle skriva när barnen vilade, men då blev jag istället ensam med de barnen som var vakna. Övriga vuxna var antingen i vilorummet, på rast eller diskade. På eftermiddagen fanns det heller ingen tid då det skulle städas och avdelningarna skulle slås ihop innan stängning så den veckan fick jag sitta hemma och skriva på kvällen i stället. Andra veckan påpekade jag detta och fick skrivtid på vilostunden, men i slutet av den veckan tyckte min handledare att jag skulle skriva hemma istället och gå en timme tidigare. I slutet av sista veckan när vi gick igenom mitt bedömningsunderlag förstod jag att min handle-dare uppfattat det som att jag skrivit hela tiden och inte alls vart med barngruppen som hon tyckte att jag borde ha vart den första och andra veckan. När jag försökte protestera och säga att jag haft som mest en halvtimme av de 7 timmarna jag varit där så har hon avbrutit mig och sagt att det är hennes uppfattning. Det har minst sagt varit svårt att kommunicera med min handledare och hon har inte ens haft tid att uppmärksamma de sakerna jag har gjort så det känns inte alls som att jag kommer att få en rättvis bedömning. Jag har trots detta fått en ganska bra inblick i yrket och vad det innebär, men jag saknade inblicken i den pedagogiska planeringen och de pedagogiska aktiviteterna för de var det inte alls gott om. Jag har inte fått närvara på någon planering alls, men det beror nog till större del att de knappt hade någon planering alls eftersom de har haft för lite tid. Jag tror att min handledare har haft goda intent-ioner från början men det har helt enkelt inte räckt till.
Dagarna på den här förskolan har sett ganska lika ut, i alla fall för barnen. De börjar morgonen med frukost klockan 07.30. Sen samlas alla utom äldsta avdelningen i en park utanför försko-lan mellan 8-9. Klockan 9 är det tänkt att alla avdelningar ska gå iväg med sina grupper till sina egna aktiviteter men detta dröjer oftast till nästan halv tio. Anledningen till det är att de inte håller sig till planeringen. Ibland kan de inte komma fram till vilken park de ska gå till. Eller så väljer de en park men ändrar sig i sista sekund och ifrågasätter sina egna beslut gång på gång, och då inte på ett reflekterande och genomtänkt sätt utan de har bara väldigt svårt att bestämma sig. Det här upplevde jag som väldigt frustrerande till och från. Det är väldigt sällan som de frågar barnen vad de vill göra, det tycker jag att de vid många tillfällen hade kunnat göra på morgonen. Så hade barnen kunnat ta del av de besluten också, det tror jag att de hade tjänat tid på. Sen var det även föräldrar som kom sent ganska ofta, och det fortsatte de ju med eftersom förskolepersonalen ändå var kvar efter klockan nio. I och med detta tar det tid att komma till den tilltänkta parken, och väl där hinner de bara leka en liten stund innan leken avbryts för fruktstund, och sen blir det likadant igen efter fruktstunden. Då hinner de bara leka en liten stund innan det är dags att gå tillbaka till förskolan för gemensam samling. Jag upplever att barnen inte ens försöker få igång någon slags lek som kan utvecklas och byggas vidare, troligen så vet de att de strax kommer att bli avbrutna ändå.
Jag har upplevt en hel del negativa saker på min VFU, men jag inser också att det finns många troliga orsaker till att det ser ut som det gör. Det är för lite personal med för lite tid, för stora barngrupper och för lite eller för gammal utbildning. Min handledare tog sin examen för mer än 30 år sedan och jag kan tänka mig att hon fått lära sig andra saker än vad vi får lära oss nu. Hon har dessutom pratat ganska ofta om att hon aldrig får någon fortbildning. Sen kan jag tycka att hon delvis behöver ta ansvar för det själv också. Det är ett arbetslag som inte alls kan komma överens och som bråkar med varandra framför barnen ganska ofta. Den här stämning-en och attityden smittar även av sig på barnen.
Måltid
Vid måltiderna får alla barnen komma in och sätta sig och vänta tills alla har blivit serverade innan de får börja äta. Vid det här specifika tillfället var det ärtsoppa och pannkaka som serve-rades och ärtsoppan serverades först, men pannkakorna stod framme. Många utav barnen ville inte ha ärtsoppan och en del ville inte ens smaka. De som inte ville äta ärtsoppa fick ingen mat alls förrän de hade smakat på soppan. Då var det specifikt ett barn, strax under tre år, som troligen var hungrigt och blev jätteledsen över att han inte kunde få pannkakor med en gång. Det här barnet förstår inte svenska speciellt bra. En barnskötare säger då till en annan vuxen ”Han fattar i alla fall inte vad man säger, det är ingen ide att förklara”, samtidigt som hon går fram till barnet och säger otrevligt ”Nu får du vara tyst, ingen vill lyssna på ditt gnäll.” Barnet fortsätter att gråta och tillslut så går samma barnskötare fram och väser att är han inte tyst så blir han serverad sist. I boken småbarnspedagogik och praktikberättelser står det att: “måltiden ska vara en arena där barnen kan lära sig om hållningar och värderingar, att samtala med varandra och att bemästra praktiska färdigheter “ (Fennefoss, A.T. & Jansen, K.E. 2009 s.45). De tar även upp att måltiden är en plats där relationer mellan barnen förstärks, bra som dåliga.
Vid den här situationen såg det inte riktigt ut på det viset. Barnen kommunicerade inte med varandra, de vuxnas attityder gentemot barnen var hårda och visade väldigt lite förståelse. Det kändes som att fokus vid måltiderna var att barnen skulle lära sig att bete sig korrekt, lära sig att äta med kniv och gaffel, samt plocka undan efter sig själva. Det är såklart viktiga saker att lära sig men det känns som att omsorgen fick stå tillbaka för lärandet och skapade en orolig och otrevlig stämning bland både barnen och de vuxna. I läroplanen står det i värdegrunden att barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser och att vi vuxna är viktiga som förebilder, våra förhållningssätt påverkar. (Lpfö98 2010). Jag funderar på vilken syn på människor och barn dessa pedagoger förmedlar när de stundvis behandlar barnen som om de vore en belastning för dem, och vilken självkänsla det förmedlar till de här barnen. Personligen förstår jag inte alls meningen med att hota ett ledset barn, och så hade jag inte ställt fram pannkakorna om jag ville att de skulle smaka på ärtsoppan först. Det är vi vuxna som ansvarar över vilken mat som serveras på skolan och jag anser inte att det är vårt jobb att tvinga barnen att smaka på allting som serveras, det är vårt jobb att uppmuntra och eventuellt försöka övertala. Jag tycker att det är viktigt att barnen får smaka på mycket olika maträtter men inte på bekostnad av deras trygghet och tillit till de vuxna. I boken av Fenne-foss, A.T. & Jansen, K.E. (2009) står någonting som jag tycker är viktigt, och det är betydel-sen av att få vara ledsen och arg. Att få visa dessa känslor och att människor omkring accepte-rar och bekräftar att det är okej att ha de här känslorna. Jag tror att vi som vuxna inte alltid har fått lära oss att handskas med dessa känslor och att det gör oss obekväma att handskas med andra människor med dessa känslor och därför känner ett behov av att avleda. Samt att vi ofta helt enkelt inte vill att barn ska vara ledsna, men det är viktigt att tänka igenom det här och vara medveten om att de känslorna inte är farliga eller dåliga för oss eller barnen.
Slänga teckningar
Vi har haft ett barn på avdelningen som har svårt att sitta still och verkar ha svårt att hitta me-ningsfulla saker att göra. När vi är ute i parken så sitter han mest still och ser ledsen och uttrå-kad ut, och när vi är inne så springer han mest runt och lägger sig i andras lekar och tar deras saker och förstör de andra barnens lekar. De enda gångerna jag ser honom le och skratta är när han får negativa reaktioner från de andra barnen. Det här resulterar även i att det här barnet får väldigt mycket skäll och tillsägelser. Till en början var det den enda kommunikationen jag såg mellan de vuxna och det här barnet. Det här fick mig att fundera på hur vi som vuxna skulle kunna ta till vara på den här energin och om hans attityd till de andra barnen skulle förändras om vi engagerade oss mer positivt i honom, och försöka ge honom mer meningsfulla saker att göra. Efter några dagar så springer jag på den här pojken i korridoren. Han har en bunt papper i handen som ser ut som teckningar, och han var på väg in i skötrummet till den stora pappers-korgen när ena förskolläraren hindrar honom och frågar vad han gör. Han svarar att hans ska slänga dem, och lägger dem i papperskorgen. Förskolläraren plockar upp teckningarna igen och säger ”Nej, det här är ju teckningar, vem har sagt att du ska slänga dem?” Han nämner namnet på en annan vuxen. ”Jaså” säger förskolläraren anklagande ”då går vi och frågar”. Pojken skruvar lite på sig och tittar ner i marken och går efter. Mycket riktigt satt den andra vuxna i ateljén och rensade bland gamla papper och teckningar och hade bett honom att gå och slänga dessa. När jag pratade med henne senare så nämnde hon att hon hade uppfattat samma sak som jag. Att den här pojken saknade meningsfulla saker att göra på dagarna, så nu hade hon gett honom en liten uppgift för att se hur han svarade på det.
Den här händelsen kopplar jag till det som skrivs i Småbarnspedagogik och praktikberättelser om att vuxna behandlar barn utifrån definitioner de redan har. (Fennefoss, A.T. & Jansen, K.E. 2009). Den första förskolläraren som mötte den här pojken i skötrummet hade sin förut-bestämda åsikt om att det här var ett barn som ofta orsakade problem och förväntade sig där-för att han ljög. Den andra förskolläraren hade observerat samma sak, att barnet ofta orsakade problem, men valde istället att ge honom bekräftelse och positiv uppmärksamhet i form av att anförtro honom en uppgift. Jag tror att det är alldeles för lätt att fastna i tankarna och ha för-utbestämda åsikter om hur ett barn ska bete sig eller vilka intentioner det har utifrån tidigare erfarenheter eller fördomar.
I läroplanen står det: ”Förskolan ska ta hänsyn till att barn lever i olika livsmiljöer och att barn med de egna erfarenheterna som grund söker förstå och skapa sammanhang och mening. De vuxna ska ge barnen stöd i att utveckla tillit och självförtroende” (Lpfö98, 2010 s.6). Jag tycker att den ena vuxna har varit uppmärksam och försökt stärka det här barnets självförtro-ende genom att ge honom ansvar och ge honom andra saker att fokusera på och låta honom få känna sig meningsfull och viktig för förskolläraren.
Tomtar av handavtryck
Förskolläraren har fått en idé till julpyssel som hon sett att de yngre barnen hade gjort. En tomte med hjälp av ett handavtryck av färg samt bomull som de klistrat fast som tomtens skägg. Så nu hade hon bestämt att hon skulle försöka få med sig några av avdelningens barn. ”Det här blir jätteroligt att visa för föräldrarna” säger hon medans hon ropar till sig några barn som ofta sitter i ateljén och pysslar. Hon lockar dem genom att fråga om de vill måla i ateljén. Hon får med sig fyra utav barnen. Jag hjälper till att sätta på barnen förkläden medans förskolläraren hämtar färger och penslar. Barnen är glada och väntar vid sina platser vid bordet. Förskolläraren ska då visa barnen hur man gör genom att demonstrera det här på ett barn. Hon tar tag i det barnets hand och börjar måla på hennes hand med vit färg. De övriga barnet vid bordet ser detta och sträcker sig efter penslarna. Förskolläraren säger bestämt nej, att de får vänta, och motar tillbaka barnens händer. De sätter sig ner och väntar igen och tittar på vad hon gör med färgen. Jag frågar om de inte kan göra själva, men då säger förskolläraren nej, för det måste bli rätt. Det tar ganska lång tid, då förskolläraren inte riktigt visste hur hon skulle göra och fick korrigera flera gånger. Hon får vid upprepade tillfällen även säga åt de övriga barnen att vänta. Tillslut tröttnar ett av barnen och vill gå därifrån. Då skyndar sig läraren och hjälper barnet hon håller på med att sätta dit ett handavtryck för att skynda sig vidare till barnet som ville gå. Hon hjälpte sedan det här barnet och sedan de andra två, och först efter att de hade gjort klart sina tomtar så som förskolläraren hade planerat så fick de måla vidare som de själva ville, men då gick förskolläraren därifrån.
Fennefoss, A.T. & Jansen, K.E. (2009) skriver om rymlig planläggning och om hur vuxna bör ha en planering som öppnar för barns förslag och önskningar, men inte att man nödvändigtvis måste gå med på barnets alla önskningar. Vid den här händelsen kände jag att förskolläraren var väldigt resultatinriktad, och lät föräldrarna bli viktigare än barnen. Det var viktigare för henne att hon kunde visa föräldrarna att barnen hade gjort tomtar än om barnen faktiskt ville göra tomtar. Vad händer i upplevelsen för barnen? Tappar det inte mening när de inte själva får uttrycka det de själva vill med målandet. Många av barnen ville måla och testa men på sitt eget sätt, inte som förskolläraren ville. Men de fick inte börja och därmed tappade några moti-vationen att måla över huvud taget. Jag tycker att hon borde ha låtit de andra barnen måla fritt medans de väntade på hjälp att göra sina tomtar av handavtryck. Att barnen inte alltid vill göra som en själv har planerat tror jag är viktigt att vara öppen för, och att inte planera med så snäva ramar att det måste bli ett specifikt resultat. Att göra tomtar av handavtryck kan vara en utgångspunkt. Om det sen blir sniglar av paljetter så får det väl bli det om det är det som bar-nen vill göra. I läroplanen (Lpfö 98, 2010 s.9) står det: ”Utforskande, nyfikenhet och lust att lära ska utgöra grunden för förskolans verksamhet. Den ska utgå ifrån barnens erfarenheter, intressen, behov och åsikter.”, och det tror jag kan vara värt att ha med sig. Det är nog inte så lätta att planera för så mycket olika barn med olika viljor och önskningar men det är viktigt att vara öppen för förändringar i planeringen.
Styrkor och svagheter
Jag har tyvärr inte fått så mycket respons på de saker jag skulle ha behövt få respons av min handledare och just mina styrkor och svagheter var en sådan sak. De saker som hon i alla fall sa var att jag är bra på att visa omsorg och se barnens olika behov, att vissa av barnen behöver mer omsorg än andra och att jag anpassade mig bra efter dessa behov. Hon tyckte även att jag var bra på att initiera lekar med barnen och att jag snappade upp barnens önskningar och förhöll mig väl till dem. Det relaterar jag till min egen uppfattning om att jag är ganska bra på att se och fråga efter barns sinnesintryck och intentioner, när de vill göra annat, när de är nyfikna eller om de behöver nånting. Om de behöver hjälp med att starta en lek, få en uppgift att göra, eller om de bara vill ha lite uppmärksamhet och bli sedda. Jag är nyfiken och vetgirig, vilket gör att jag kommer att ta reda på de saker som behövs, kunna mycket om ett ämne som jag vill lära barnen om och vara väl förberedd inför eventuella förändringar i planerna.
Jag är bra på att ifrågasätta mina egna värderingar och åsikter, och strävar alltid efter att förändras till det bättre. Det finns alltid nya saker att lära sig och områden att utvecklas på och jag har lätt för att ta till mig nya åsikter och reflektera över mitt eget beteende gentemot andra. Jag har även väldigt lätt för att sätta mig in i andra människors situation och kan se saker från flera perspektiv. Jag kan dock ha svårt att ta kritik utan att ta det personligt så det behöver jag jobba på.
Jag är effektiv när det kommer till att planera och organisera vilket jag tror kommer vara till fördel i arbetslivet. Min handledare tog väldigt lång tid på sig bara för att formulera en text till ett bildkollage som hon skulle sätta upp, och det tog upp hela hennes planeringstid, det är sådana saker som jag inte skulle låta ta mer än max 5 minuter i anspråk.
Jag jobbar hårt och engagerar mig oftast mer än vad som krävs, jag är ordentlig, vilket jag inser även kan vara en nackdel. Jag inser att jag ibland måste sätta mig på mina händer för att inte visa barnen hur de ska göra utan låta dem upptäcka det själva genom att göra ”fel” eller till och med göra på sitt eget sätt.
Jag har ganska kort tålamod och blir fort otålig och det behöver jag jobba på så att jag inte stressar barnen i onödan, men det är också det som gör mig effektiv och organiserad.
Jag behöver även utveckla många av de praktiska bitarna som följer med det här yrket så som material, sånger, lekar och experiment, men det räknar jag med att lära mig ganska fort både under kommande VFU och av framtida kollegor och arbetsplatser.
Litteraturförteckning:
Utbildningsdepartementet (2010). Läroplan för förskolan med förtydligande Lpfö 98..
Stockholm: Fritzes.
Fennefoss, A.T. & Jansen, K.E. (2009). Småbarnspedagogik och praktikberättelser: pedagogisk dokumentation i förskolan. (1. uppl.). Malmö: Gleerups.
