Dahlberg,
Moss och Pence (2014)
Dahlberg,
Moss och Pence (2014) utgår ifrån ett postmodernt perspektiv när de skriver om
pedagogisk dokumentation. Det innebär att de anser att kunskapen är konstruerad
utifrån rådande normer och därigenom även går att förändra. De menar att den
pedagogiska dokumentationen är ett bra verktyg för detta eftersom det ger oss
möjligheten att se på verksamheten ur nya perspektiv och även upptäcka nya
tankar och hur vi själva förhåller oss i relation till barnen (Ibid). Dahlberg et al. (2014) påpekar att
den observation som tillhör den pedagogiska dokumentationen inte ska ses som en
absolut sanning utan att det är en process av medskapande i specifika
situationer. De menar dessutom att dokumentationerna inte kan motsvara någon
slags sanning eftersom lärarna som dokumenterar gör ett val i vad som ska
dokumenteras och inte (ibid). Dahlberg et al. (2014) menar att pedagogisk
dokumentation dessutom har ett värde i att vara en narrativ självreflektion, dokumentationen
kan ge lärarna en möjlighet att se hur de själva har förstått och uppfattat vad
som händer i praktiken, och att detta kan vara grundat i normer och således
möjligt att förändra (ibid). Dahlberg et al. (2014) beskriver det
som en möjlighet att ta kontroll över sitt eget tänkande, både som barn och som
lärare och på så vis kunna gå utanför de dominerande diskurserna. Den
pedagogiska dokumentationen kan enligt Dahlberg et al. (2014) även fungera som ett verktyg för att se vilken syn på
barnen som har producerats inom praktiken och om det vi strävar efter bara
talas om eller om det verkligen omsätts i praktiken. De menar att ju mer
kunskap vi har om de pedagogiska praktikerna, desto större möjlighet har vi att
förändra dem (ibid).
Det viktiga materialet i en pedagogisk dokumentation är enligt Dahlberg et al. (2014) vad
barnen gör och vad de säger. De menar att detta kan redogöra för barnens arbete
och för hur lärarna förhåller sig till detta, och menar att det gör det
pedagogiska arbetet synligt och konkret (ibid) Att reflektera med barnen menar Dahlberg et al. (2014) även är en
viktig del i den pedagogiska dokumentationen, så att barnen kan se vad de gjort
och sagt tidigare och kanske inspireras ytterligare till att vidareutforska
temat. Eftersom dokumentationen aldrig kan vara neutral menar Dahlberg et al. (2014) att det därför är
viktigt med ett etiskt förhållningssätt eftersom vi genom dokumentationen
faktiskt klassificerar och kategoriserar. Detta kan också bli ett redskap för
inne- och uteslutningar (ibid). Dahlberg et al. (2014) menar att vi därför måste vara uppmärksamma på att
inte använda den pedagogiska dokumentationen som ett medel för att utöva makt.
Med detta menar de att vi med våra val i pedagogisk dokumentation faktiskt
utövar en slags kontroll i barnens identitetsskapande (ibid).
Emilson och Pramling
Samuelsson (2012) har i sin studie främst tittat på hur barn och barndom
konstrueras i dokumentation men även på hur dokumentationsarbetet i sig självt
kan störa kommunikationen mellan barn och pedagog, samt vilka konsekvenser
detta kan ha för relationen och barnens identitetsskapande. För att göra detta
har de använt sig av Habermas (1995 ref i Emilson & Pramling Samuelsson
2012) kommunikationsteoretiska perspektiv om strategiskt och kommunikativt
handlande. Det strategiska handlandet kan förklaras som målinriktat och innebär
att kommunikationshandlingarna utförs för att nå ett specifikt resultat, detta
beskrivs som en asymmetrisk relation mellan individerna (Emilson & Pramling
Samuelsson 2012). Det kommunikativa handlandet är istället karakteriserat som
förståelseinriktat och där är kommunikationshandlingarna präglade av att nå
förståelse och ömsesidighet, och relationen beskrivs som intersubjektiv (ibid).
Emilson och Pramling Samuelsson (2012) menar att symmetri i pedagogiska
sammanhang kan tolkas som att alla individer i kommunikationen har lika stor
chans att delta och tala. För att relationen ska framstå som kommunikativ
behöver läraren ha förmågan att närma sig barnets perspektiv, emotionell närvaro
samt lekfullhet (Emilsson 2008 ref i Emilson och Pramling Samuelsson
2012). I sin studie har de analyserat
just mönstret av kommunikation under 4 olika dokumentationsprocesser (Emilson
& Pramling Samuelsson 2012). Studiens resultat visade att lärarna
dokumenterade barnens görande eller prestationer, och att lärarna antingen är
tysta betraktare eller blir väldigt engagerade i specifika upptäckter som
barnen gör (ibid). De anser att det är tydligt i deras studie hur lärarna
försöker se saker och kommenterar saker utifrån vilka tankar hen hade med
aktiviteten från början (Emilson & Pramling Samuelsson 2012.)
Emilson & Pramling
Samuelson (2012) påvisar att barnen i studien svarade och pekade på det som
lärarna ägnar uppmärksamhet mot och menar att detta kan bero på att barn vet
vad som förväntas av dem. Barnen svarar på dessa förväntningar för att få bli
fotograferade eller uppvisade genom dokumentation, och på så vis påverkar
dokumentationen vad som sker (ibid). Emilson och Pramling Samuelsson (2012) påpekar
dock att det inte alltid behöver upplevas som bekräftande att bli dokumenterad,
och menar att dokumentation kan ha en normerande effekt. Vad som visas upp och
dokumenteras säger ju även till barnen vad som är önskvärt av dem. Det får
enligt Emilson och Pramling Samuelsson (2012) ännu en problematisk aspekt då
det är deras prestationer som visas upp. De ifrågasätter även vad för slags
konsekvenser det kan få för de barnen inte kan leva upp till lärarnas
förväntningar.
Emilson och Pramling
Samuelsson (2012) påpekar att dokumentationsarbetet till stor del är till för lärarna
och som ett verktyg i att utveckla lärarnas kompetenser och reflektionsförmåga
samt vad dessa reflektioner kan leda till. De intar en mer kritisk position
till pedagogisk dokumentation och lyfter några dilemman. De kritiska aspekter
som Emilson och Pramling Samuelsson (2012) lyfter i sin studie är bland annat
att arbetet tar mycket tid i anspråk, och att kravet på dokumentation flyttar
fokuset från barnen till dokumentationen, vilket de menar resulterar i att
lärarna inte är aktiva i undervisningen. En del av resultaten pekade på att
lärarna blev tysta när de dokumenterade och inte svarade på deras
kommunikation, eller att lärarna bara svarade när barnen sa ”rätt” saker (ibid).
Det vill säga det som läraren hade tänkt sig att de skulle upptäcka. I ett
identitetsskapande perspektiv funderar jag på vad detta säger barnen eftersom
att bli ignorerad säger någonting till en som människa - jag är inte värd
uppmärksamheten.
Lindgren (2016)
Lindgrens (2016) perspektiv på dokumentation utgår ifrån etik och
integritet. Hon ifrågasätter vuxennormen som reproduceras i dokumentationen och
att den ofta har en utgångspunkt i realismen, vilket innebär att
dokumentationen ses som objektiv - den representerar en sanning. Lindgren (2016)
framhåller istället en syn på dokumentation ur ett relativistiskt perspektiv
som öppnar upp för många olika tolkningar av vad som synliggörs med hjälp av
visuella tekniker. Lindgren (2016) menar att dokumentationen konstruerar
kunskap och påverkar både våra relationer och vår praktik genom att det är
genomgående barn och deras görande som lyfts i dokumentationerna. Det är oftast
dokumenterat av vuxna och på så vis styr även de vuxna vad som skall visas upp.
Hon menar även att dokumentationen fungerar normaliserande på så vis att barnen
framställs som kompetenta och aktiva (Lindgren 2016). Detta anser hon påverkar
på vilket sätt barn förstår och tolkar sig själva. Att vara ledsen, eller i
behov av vila och omsorg är alternativ som inte visas upp, och kan då tolkas
som icke önskvärda (ibid). Genom
att dokumentationen är normaliserande på det här viset konstruerar vi samtidigt
ett annat sätt att vara barn och en syn på barndom (Ibid). Lindgren (2016) menar
även att dokumentation kan vara ett sätt att bidra till en gemensam syn på vad
lärande är i förskolan, och menar att det som uppfattas som värt att lära även
reproduceras genom det vi väljer att lyfta i dokumentationerna. Detta blir
också en slags normalisering av vad som är önskvärt i förskolan som institution
(Lindgren 2016).
Lindgren (2016) tar även upp maktaspekterna och anser att även lärarnas
arbete bör synliggöras mer i dokumentationerna. Detta håller jag med om,
speciellt om vi ska utgå ifrån ett sociokulturellt perspektiv och en
relationell syn på lärande och socialisering. Jag menar att lärarnas handlingar
och tankar kan vara otroligt viktiga för att förstå barnens positioner och
agerande som synliggörs i dokumentationer, och samtidigt viktiga för att förstå
våra relationer. Det ensidiga fokuset på barnen reproducerar en punktuell syn
på barn och deras lärande (jfr Tellgren 2004). Att lärarna inte är med i
dokumentationerna menar Lindgren (2016) kan tyda på att det inte är roligt att
bli synliggjord alla gånger, men varför förutsätter vi att barnen vill det?
Eller glömmer vi bort barns perspektiv på dokumentation? Lindgren (2016) menar
att barnen behöver få mer inflytande över dokumentationen. Vi behöver dokumentera med barnen, då barnen får diskutera kring vad som
ska dokumenteras, varför och varför inte. Jag anser att det kan öppna upp för
många etiska diskussioner med barnen som vi kanske själva behöver ha oftare.
Vad visar vi upp, varför visar vi upp det och vill personen som är med på
bilden, eller har gjort det som jag vill visa upp, visa upp det? Lindgren (2016) menar att det krävs mer
reflektion kring detta för att kunna hantera dokumentation på ett etiskt
försvarbart sätt och att detta kan göras med en mer relativistisk syn på
dokumentationen. Hon menar att den relativistiska synen på dokumentation öppnar
upp för flera olika tolkningar och på så sätt även kan öppna upp för
reflektioner och diskussioner kring vad som dokumenteras, varför och på vems
villkor. Lindgren (2016) påpekar att det här verktyget är för
oss vuxna, vi som observerar och ska utveckla verksamheten. Hon ifrågasätter
varför det inget sägs om att utveckla barnens seende och blickar.
Reflektioner
Dahlberg,
Moss och Pence (2014) har en syn på pedagogisk dokumentation som jag tolkar som
framför allt viktig för lärarna själva. De beskriver dokumentationerna som en
utvecklingsmöjlighet som självklart är väldigt viktig. Men detta förutsätter också
ett självreflekterande arbetssätt och att lärarna ser dokumentationerna som
sociala konstruktioner och ur ett postmodernt perspektiv. Jag börjar fundera på
hur dessa dokumentationer presenteras – får vi veta på vilket sätt lärarna
utvecklas i sin självreflektion, och vad händer om dokumentationerna som
presenteras läses ur ett annat perspektiv. Om det är vårdnadshavare eller andra
utomstående som inte befinner sig i praktiken som ska se och förstå dessa
dokumentationer? Dahlberg et al. (2014) tar upp de etiska aspekterna av detta
men framhåller ändå pedagogisk dokumentation som övervägande positivt, jag
tycker personligen att de missar många av de etiska bitarna av dokumentation
som både Lindgren (2016) och Emilsson och Pramling Samuelsson (2012) tar
upp. Emilson och Pramling (2012)
fokuserar mycket på hur själva dokumentationshandlingen kan störa relationerna
och kommunikationshandlingarna mellan barn och lärare i
dokumentationssituationer, och kritiserar även att dokumentationen enbart verkar
vara till för lärarnas utveckling. De uttrycker det som att det kan ske på
barnens bekostnad. Fokuset ligger mycket på hur barnen upplever
dokumentationssituationer och hur de blir synliggjorda och även osynliggjorda
(Emilsson &Pramling Samuelsson 2012). Lindgrens (2016) fokus ligger mycket
på det realistiska perspektivet och att vi faktiskt uppfattar dokumentationen
som objektiv fortfarande och att det inte riktigt är etiskt försvarbart
eftersom dokumentationen inte kan vara objektiv. Hon fokuserar även på de
etiska aspekterna som anses glömmas bort och att dokumentationen – och i
förlängningen den kunskap vi konstruerar om lärande och barn – görs ur ett
vuxenperspektiv och därmed till en vuxennorm (Lindgren 2016). Vi engagerar
barnen för lite i dokumentationshandlingarna och vi vuxna syns för lite i
dokumentationerna (ibid).
