Kvalitet och
meningsskapande
Efter att ha läst boken av Dahlberg, Moss & Pences (2014) så tolkar jag att huvudpoängen är att ge oss ett alternativt sätt att tänka på
kring kvalitet och meningsskapande i förskolan genom att presentera ett nytt
perspektiv på förskolan och andra institutioner där barn vistas. Dels beskriver
de problematiken med begreppet kvalitet och presenterar även begreppet
meningsskapande ur ett postmodernt och socialkonstruktivistiskt perspektiv. Dahlberg
et al. (2014) hävdar att vi i stället för att förlita oss på mätbara metoder
och avkontextualiserade förutbestämda resultat i vår strävan efter kvalitet
istället bör försöka förhålla oss till meningsskapande processer. Dahlberg et
al. anser även att kvalitet är ett begrepp som kan tolkas på olika sätt och
dessutom kan bli riskfyllt när det används på saker som inte kan mätas och
analyseras genom att reducera värdefrågor till objektiva fakta.
Kvalitet är olika saker för olika människor, och kan dessutom betyda olika
saker beroende på kontext och kultur. Dahlberg et al. (2014) menar alltså att
kvalitet inte är ett neutralt ord och att diskursen om kvalitet påverkar synen
på barn och förskola. Det nuvarande språket om kvalitet reproducerar en syn på
barnen som något som skall fyllas med kunskap och att förskolan ska bidra till
att forma förutbestämda resultat (Dahlberg et al., 2014). Dahlberg et al.
(2014) anser att eftersom vi jobbar med komplexitet, mångfald och många olika
perspektiv samtidigt som får olika innebörder beroende på kontext i både tid
och miljö så kan vi inte prata om kvalitet som ett neutralt begrepp. Dahlberg
et al. anser att vi istället för att försöka sträva efter kvalitet så bör vi
sträva efter att förstå världen på ett postmodernt perspektiv, vilket leder
till nya begrepp och frågeställningar. Författarna menar att vi genom det
postmoderna perspektivet istället kan se på barn och på förskoleinstitutionen
på ett annat sätt, och på så vis börjar prata om den meningsskapande diskursen
istället (Dahlberg et al., 2014). Den meningsskapande diskursen menar
författarna handlar om en fördjupad förståelse för projektarbeten och det
pedagogiska arbetet i förskolan, och att denna förståelse skall leda till att
kunna bedöma värdet i dessa projekt och arbetssätt (ibid). De påvisar att
dragningskraften med kvalitet är att det ger en större säkerhet (ibid). Som
lärare kan vi då hänvisa till experter, säkra svar och auktoriteter i ämnet.
En av huvudsakerna de tar upp i boken är att kvalitet tas för givet.
Kvalitet i sig själv ifrågasätts sällan utan fokus ligger istället på att uppnå
denna kvalitet. Författarna menar att vi behöver ställa oss frågan om av vem
och hur kvaliteten har definierats (Dahlberg et al., 2014). De menar även att
kvalitet innebär att det ska finnas någonting vetbart och säkert som vi kan
mäta mot, och detta något ska vara så fritt från värderingar och bedömningar
som möjligt, en objektiv sanning (ibid). Dahlberg et al. (2014) menar att vi
istället för att titta på vad som pågår i förskolans kontext och med
människorna i den så tittar vi istället på hur väl praktiken faller inom en problematisk
norm av vad en förskola med god kvalitet innebär, och glömmer bort hur
kulturell och social kontext påverkar praktiken.
Meningsskapande är ett annat sätt att försöka förstå och utvärdera det
pedagogiska arbetet i förskolan, istället för att vi ska försöka nå upp till
ett tveksamt definierbart mått av kvalitet. Dahlberg et al. (2014) anser att
diskursen om meningsskapande är väldigt konkret, det handlar om att synliggöra
vad barn faktiskt gör och om människorna som ingår i dessa processer. Det
handlar om vad som egentligen händer i det pedagogiska arbetet (Dahlberg et
al., 2014). Framförallt menar de att just kontextualisering är avgörande för
meningsskapandet - eftersom det som sker händer vid en specifik plats och
tidpunkt och inte kan reduceras till redan förutbestämda kriterier eller
kategorier (ibid). Fördjupningen av denna förståelse menar författarna kan leda
till förändrade eller nya arbetssätt, men i och med att förändringen börjar i
förståelsen av vad som händer i en specifik praktik kan inte förändringen bli
likadan på alla förskolor och plötsligt blir då kvalitet inte längre möjligt
att mäta med, eftersom kvalitet måste utgå från samma sak för att kunna mätas
(ibid).
En annan viktig poäng som Dahlberg et al. (2014) lyfter är att det pedagogiska
arbetet i termer av meningsskapande inte ger någon säkerhet eller några
garantier, det är alltid bedömningar som görs och i och med det ligger det ett
ansvar på den som gör bedömningen gentemot den som blir bedömd.
Modernismen
och det postmoderna perspektivet
I boken utgår de från ett postmodernt perspektiv. Det postmoderna
perspektivet har utvecklats som en kritik mot modernismen och dess syn på vad
som var vetbart. Modernismen förespråkade en universell sanning både i världen
och i oss själva. Att enligt modernismen ha upptäckt sitt sanna jag eller sin
sanna natur innebär att vara vuxen, mogen och självständig (Dahlberg et al.,
2014). Även kunskap har setts på detta vis, att det finns en sanning där ute,
som vi egentligen bara måste hitta, sen vet vi med säkerhet. På så sätt kan vi
ur ett modernt perspektiv aldrig se barn som fullkomliga, färdiga människor och
mycket av modernismens tankar ser vi även idag hos människor som omedvetet
tänker på barn som ofärdiga vuxna som ska lära sig att bli bra vuxna människor.
Jag tycker att det visar sig i barnsynen och förhållningssättet. Trots att vi
idag har många nya sätt att tänka på och ett paradigmskifte i
barndomssociologin där vi gått från modernismen och utvecklingspsykologin till
det sociokulturella perspektivet i fråga om att förstå barn, deras utveckling
och lärande anser jag att förändringen till att se barn som fullvärdiga
medborgare går långsamt.
Postmodernismen å andra sidan hävdar att det inte finns någon universell
sanning som väntar på att bli upptäckt. Det perspektivet ställer sig kritiskt
till absoluta värden och sanningar och ställer sig kritiskt till objektivitet (Dahlberg
et al., 2014). Det postmoderna perspektivet lägger vikt vid det relationella
och kontextbundna. Även verkligheten blir socialt konstruerad och på så sätt
finns det många olika perspektiv på verkligheten (Dahlberg et al., 2014). Trots
detta så avvisar inte postmoderniteten vetenskapen men menar på att det inte
kan vara den enda källan till kunskap och ovissheten och mångfalden ses som
möjligheter (ibid). Dahlberg et al. (2014) menar att vi har mycket att vinna på
att försöka kombinera den precisa kontextlösa vetenskapen med den moderna
filosofin. De menar att kunskapen och världen är socialt konstruerad genom att
människor tillsammans försöker skapa mening och förståelse. Eftersom vi själva
är med och konstruerar kunskapen är den därför också föränderlig. Vi
konstruerar vår värld och vår kunskap och möter sedan människor med en annan
förståelse och ett annat sätt att söka mening på och kan på så sätt skapa ny
mening tillsammans. Det hänger tätt ihop med det sociokulturella perspektivet
som betonar det relationella lärandet och att alla människor lär sig hela tiden
i sociala sammanhang.
Utvecklingspsykologin
Utvecklingspsykologin anses ha ursprung i modernismens behov av
klassificering.
Dahlberg et al. (2014) påpekar att detta kan ha bidragit till att
konstruera ett barn i ett modernistiskt perspektiv med hjälp av t. ex Piagets
utvecklingsstadier i barns utveckling. Barn i en viss ålder kan eller kan inte
göra vissa saker eller förstå vissa saker, och att detta gäller alla barn
oberoende av kontexten i sociala sammanhang eller miljö, Dahlberg et al. (2014)
menar att vi genom detta tänk skapat förväntningar och normaliseringsprocesser.
Detta innebär att de barn som viker av från dessa utvecklingsmönster inte
längre faller inom ramen för vad som är ett normalt barn. När vi inte ser barn
och barndom som socialt konstruerade utan följer utvecklingspsykologins
antagande menar Dahlberg et al. (2014) att vi avkontextualiserar barnen och
inte längre ser deras liv, erfarenheter, känslor och förhoppningar. När vi
istället ser utveckling och barn i ett postmodernt ljus ligger vikten på att se
och lyssna på individen vi möter. Jag tolkar det som att vi behöver förstå att
olika människor är på olika ställen i sin utveckling oavsett ålder, och att vi
behöver förhålla oss till detta i det pedagogiska mötet med dem. För att
utvecklas tillsammans behöver vi veta vem den andra är och hur den personen
förstår världen.
Konstruktivismen
och socialkonstruktivismen.
Det socialkonstruktionistiska perspektivet beskrivs av Dahlberg et al.
(2014) som ett sätt att förstå kunskap som skiljer sig ifrån det
konstruktivistiska. Det finns en del likheter men en av skillnaderna är att
kunskap i det konstruktivistiska perspektivet fortfarande uppfattas som
någonting absolut, avskilt från barnets tidigare erfarenheter och kontext
(ibid). Den sociala biten av konstruktionen av kunskap räknas alltså bort. I
det socialkonstruktionistiska perspektivet anser Dahlberg et al. (2014) att vi
bör ge barnen en möjlighet att skapa egna konstruktioner och utforska egna
teorier innan vi presenterar de vetenskapligt accepterade Detta ger barnen
möjlighet att testa sina egna teorier och möjlighet att lära sig i den
processen. Det socialkonstruktionistiska perspektivet lägger stor vikt vid det
vi skapar tillsammans med andra människor. Vi kommer tillsammans överens om vad
det innebär att vara till exempel kvinna eller barn i vårt samhälle. Vi lägger
in värderingar i orden som präglas av vår samtida kultur och våra
samhällsnormer. Det socialkonstruktivistiska perspektivet ger oss också
möjlighet att förstå att det finns helt andra sätt att konstruera vad en kvinna
eller ett barn är. Dessa saker har förändrats i historien, och är också helt
olika beroende på vart i världen du befinner dig, och kan skilja sig mycket
inom olika kulturer. Det gemensamma är att människorna i dessa samhällen och
kulturer gemensamt skapar dessa värderingar av orden.
För den meningsskapande diskursen
är den pedagogiska dokumentationen ett viktigt verktyg. Enligt Dahlberg et al. (2014) behövs den för att vi
verkligen ska få syn på vad som sker i praktiken. Det innebär att vi kan få syn
på vilken slags praktik vi tillsammans har konstruerat och det synliggör även
att vi faktiskt kan välja att konstruera den på ett annat sätt (Dahlberg et al., 2014). Det postmoderna perspektivet
ger oss ett sätt att ifrågasätta det vi tar för givet om kunskap och sanningar
om hur en bra praktik ska se ut, och det ifrågasättandet ger oss möjligheten
att förändra och utveckla (Ibid). Dahlberg et al.
(2014) skriver även att den pedagogiska dokumentationen ger oss en möjlighet
att se vad vi själva förstår och ser i en speciell situation. Det ger oss även
en syn på vad vi själva har för relation till barnet och öppnar upp för en
förändring i den relationen vid behov (Dahlberg et al., 2014).
Reflektioner
Jag upplever att många tänker och ser på barn ur ett utvecklingspsykologiskt
perspektiv och därmed ofta tänker på dem i termer som normalt utvecklade eller
onormalt utvecklade. Även jag själv fastnar i dessa tankar ibland. Många gånger
tror jag att det handlar om att vi ofta inte vet att det finns alternativa sätt
att tänka på. För mig har ett nytt sätt att tänka på kring utveckling,
socialiserande och lärande gett mig nya perspektiv på mitt eget barn, som har
en språkstörning. Samtidigt som jag enligt vetenskap och forskning vet att det
är viktigt att vi faktiskt kan plocka upp dessa problem tidigt, speciellt då
det språkliga är viktigt för socialisation och lärande, så kan jag också släppa
en del av min oro att han utvecklas i fel takt. Jag kan försöka ge honom de
förutsättningar han behöver utifrån vart han är just nu och inte utifrån vart
normer säger att han borde vara. Kan jag släppa det utvecklingspsykologiska
tänket kan jag även undvika att hela tiden jämföra och därmed undvika att peka
ut honom som onormal i jämförelse med andra, medvetet eller omedvetet.
Jag tror att många sitter fast i ett modernistiskt perspektiv på barn,
att de ska fyllas med kunskap men inte kan bidra med så mycket själva. Jag
märker att jag själv har varit färgad av den synen på barn och att alla barn
skulle svara på liknande uppfostringsstilar och socialisation. När jag pratar
med andra människor om barn och utveckling, bland annat under min
VFU, märker jag att många fortfarande tänker på barn som en homogen grupp,
och inte på individer som kan bidra med någonting i samhället och till dem
själva. Jag har förändrat min syn på barn radikalt, mycket tack vare den här
utbildningen, men den resan hade jag även påbörjat innan då jag blev mycket
intresserad av forskning och utveckling hos barn när jag fick ett själv. Det
relationella och sociokulturella perspektivet har fått en självklar plats i
mitt liv och hur jag ser på andra människor och mig själv. Och det postmoderna
perspektivet och som författarna beskriver det ger mig mycket stöd i tankarna
att våga prova nytt och våga var nyfiken på vad som händer om vi inte alltid
följer planerna och det som är bekant och det tror jag kan vara väldigt
utvecklande både för mig personligen och för barnen och kollegorna jag ska
jobba med i framtiden. Jag tycker att den här boken är viktig och relevant, men
samtidigt har den ibland varit onödigt svår vilket har gjort det svårt för mig
att ta till mig en del saker de försöker förklara.
Litteraturlista
Dahlberg,
Moss & Pence (2014). Från kvalitet till meningsskapande: postmoderna
perspektiv - exemplet förskolan. Stockholm: HSL.
