Hela dagen idag har jag haft ett hål på insidan av kroppen, ett hål som är större än den största oändlighet jag kan föreställa mig. Jag känner mig otillräcklig, värdelös och jag vill inte ha någon kontakt med någon alls. Allting är bara jobbigt. Men jag är så jävla van vid den här känslan att jag idag iaf inte får panik, spontant förstör mitt liv och bränner trettio broar på vägen. Jag vet vad jag ska göra med den här känslan. låta den vara, och inte ta några viktiga beslut. Helst inte interagera med någon alls, risken finns att jag säger nånting dumt som jag sen inte kan ta tillbaka. det här i kombination med att jag är superstressad över skolan som jag inte får något grepp om alls just nu är inte en bra. Men jag är van och tar en timme i taget för även det här kommer att passera, som ett jävla pissmoln av PMS. Jag bara hatar när livet känns helt jävla nattsvart fast jag har allt att vara lycklig och glad över. Jag hatar min hjärna, Jag hatar att jag VET att det här kommer att gå ut över alla jag älskar och att jag aldrig någonsin kommer få känna att jag hör hemma någonstans. Men jag är van. Någon timme eller dag så sitter jag här med en annan känsla, det växlar ganska fort. Då kanske jag klarar allt, för det vet vi ju redan att jag gör, hur hade jag annars tagit mig hit?
