Drama i förskolan

Här är mitt dramaarbete. Innehållsförteckning borttagen

Inledning

Grunden att skapa ett dramaförlopp har ju den här gången inte varit en impuls utan ett arbete, hade detta skapats i förskolan hade det kanske skapats ur en situation eller ett ämne som vi vill lyfta, nu föreställer jag mig det som en vidareutveckling ur ett större tema som handlar om sagor. Barnen har innan varit i kontakt med mycket sagor som berör de flesta av sakerna som finns i min saga. De har hört talas om irrbloss, vättar och älvor och har på så vis någonting att relatera till.

Jag har valt att skapa ett dramaförlopp utifrån en saga som jag själv har hittat på, till den har jag valt en del regellekar som dramaövningar eftersom barnen inte kan sagan och inte vet hur den utvecklar sig. Jag tänker mig detta dramapass som en start på ett dramaarbete vi kan fortsätta med under terminens gång, där vi besöker den här sagan igen, med mer improvisationsövningar. Enligt Heggstad (2014) behöver barnen känna till sagan för att fritt kunna spela inom sagans ram. Jag tänker mig att jag är i en grupp där barnen känner mig, och känner varandra åtminstone någorlunda väl och de är ca 3–5 år gamla. Att veta för vilka man planerat ett dramaförlopp är viktigt. Vilka erfarenheter barnen har sen innan samt vilka metoder vi väljer att använda i ett dramaförlopp får betydelse för helheten (Heggstad 2014). Syftet med mitt dramapass den här gången är ganska enkelt och syftar till att ge barnen mer konkreta erfarenheter av dramatisering tillsammans med en ledare. Under själva passet kommer vi även att stanna upp och lyfta saker ur andra perspektiv, vilket är en av fördelarna med just dramaförlopp enligt Heggstad (2014). Vi får möjlighet att fördjupa oss i någonting och få nya insikter (ibid).

När man arbetar med ett tema som ramar in hela processen så får övningarna ett sammanhang. Lindqvist (1996) skriver att det är sammanhanget som skapar lekens fiktion som får barnen att utföra handlingar. Hon skriver att dramaövningar som saknar ram eller sammanhang mer liknas vid färdighetsträning (ibid). Att använda sig av lärare-i-roll och tydliga sammanhang gör det lättare för både barn och vuxna att gå in i gemensamma lekvärdar. Det här upplevde jag även från passen i Gävle, det blev ganska stor skillnad på inlevelsen när vi hade ett tema att förhålla oss till, och det blev lättare att improvisera och hitta på nya saker. temat blev som en utgångspunkt för fantasin, vilket underlättade för tankarna att ta sig vidare.

Dramapasset

inledning

Jag inleder dramapasset genom att ta på mig berättarollen som skogens drottning, vars huvuduppgift är att hjälpa alla varelser i skogen med både små och stora problem. Jag tänker att man kan skapa nya dramaförlopp på olika problem och många olika ämnen utifrån denna karaktär. Hon är en ganska enkel karaktär som inte är allt för långt ifrån mig själv, och jag använder en enkel grön mantel för att förstärka rollupplevelsen för mig och barnen.

Irrblosset

Men oj, vad är detta? Ett litet irrbloss? Jag får av ett litet irrbloss (som bara jag kan se) reda på att den lilla vätten Max har problem med den arga älvan i skogen. Hon förvandlade hans vän Mario till en staty för att de gick på hennes gård när de var ute och letade mat. Jag berättar detta för barnen och frågar om vi ska åka dit och hjälpa honom. Möjliga frågor? Hur känns det att tappa bort någonting man tycker om?  Hur känns det när man får hjälpa en vän /får hjälp av en vän?

Resan till vätteskogen

Men hur ska vi ta oss dit? Vätten max kan skicka några skalbaggar som vi kan åka på men det räcker inte till alla- Här vill jag plocka in en variant av “alla som” och på temat färdmedel, jag ger ett startande exempel. Alla som vill åka kattbuss byter plats. När leken avslutas sätter vi oss på golvet i rad och åker iväg, den här biten kan utvecklas med dramatiska improvisationer både från mig och barnen - vad händer på resan? Vad ser vi på vägen?  

Ritualen  

Framme vid skogskanten berättar jag att för att komma in i vätteskogen måste vi förvandla oss till olika skogsvarelser. Här gör vi en variant av “Om jag vore”. När vi sedan säger det högt kommer vi att förvandlas till det djuret och komma in i skogen. Jag ger ett exempel. Om jag vore en skogsvarelse så skulle jag vara en igelkott, för de är så söta. När alla har sagt sina varelser är vi inne i skogen.

Vätten Max presenterar sig själv

Vätten Max kommer farandes med andan i halsen (Lärare i roll), historien fortsätter när Max berättar att han tror att svampprinsessan kanske kan hjälpa oss att få tillbaka Mario eftersom hon kan trolla, men så kommer ett litet irrbloss och informerar om att Svampprinsessan har tappat rösten, och att den arga älvan är den enda som har dessa blommor.  

Älvans gård

Vi ska ta oss in på älvans gård utan att bli upptäckta - variant av “stanna/gå”. Den här övningen tänker jag avslutas med att vi faktiskt blir upptäckta av älvan, och hoppar ganska fort på ett nytt moment av “hunden och benet” som vi såklart gör om till älvan och blomman. Möjliga frågor? Varför tror ni älvan är så arg? Vad kan göra er riktigt arga? Vad hjälper er att sluta vara arga?

Avslutning

Jag vill avsluta sagan genom att fortsätta berättelsen i berättande form - självklart lyckas vi med vårt uppdrag den här gången och vi sätter oss ner i en ring i skogen. Heggstad (2014) skriver att det är viktigt att barnen får bearbeta och få utlopp för sina tankar efter ett dramaförlopp, vilket såklart även är viktigt för mig, för att kunna göra det bättre nästa gång. Med yngre barn kan ett bearbetande av drama handla om att måla det de har upplevt istället för att prata om det (Heggstad 2014).

Analys

Jag har valt mycket regellekar eftersom jag själv är ovan vid drama och föreställer mig att barnen inte har jättemycket erfarenhet av det heller. Jag hoppas att det kan ge oss en ingång att utvecklas ur med mer improvisationsövningar i framtiden som vi alla känner oss trygga i. Hägglund och Fredin (2011) skriver att regellekar är ett bra verktyg att använda då en stor gemensam repertoar av regellekar i förskolan gynnar barnens fantasilekar.

Till min berättarroll valde jag enkel rekvisita eftersom jag själv upplevde det som lättare att ta mig an en annan roll när jag hade någonting utanför mig själv att relatera till. Sjöstedt-Edelholm och Wigert (2005) skriver också om att användande av rekvisita kan agera som en trygghet och som en förlängning av rörelser inspiration till nya rörelser. I det sammanhanget handlar det om dans, men jag kan mycket väl föreställa mig att det kan vara gällande även i drama, då båda är uttryck som är kroppsliga och väldigt personliga. Rekvisitan kan även hjälpa till att fånga uppmärksamheten, när barnen varit med om det tidigare vet de vad som väntar när manteln åker på - då ska vi ut på gemensamma äventyr! Heggstad (2014) menar att det är lärarens roll att skapa en bra början, som skapar engagemang och förväntan.

Om jag vore (Hägglund & Fredin 2011) är en övning jag valt för att få igång fantasin ytterligare, och jag tänker mig att vi kommer att använda den som en återkommande ritual för att förstärka känslan av att gå in i vår gemensamma skog. Övningen stanna/gå har jag med mig från passen i Gävle, det var en bra övning där man var tvungen att bli medveten om alla andra i rummet och koncentrera sig på vad de gjorde. det är en enkel övning med enkla instruktioner, men jag gillar den eftersom den kräver uppmärksamhet och ett tyst samarbete med alla i gruppen. Varianten hunden och benet (Hägglund & Fredin 2011) ville jag ha med eftersom den på ett enkelt sätt ger de barnen som vill möjlighet att gå in i en annan roll samtidigt som den passade bra till temat.

Jag tänkte först att det kanske skulle vara obetänksamt med ett eventuellt skrämmande element som en arg älva – men kom sedan fram till att barnen troligen tycker att det blir spännande. Det finns en risk att det blir tråkigt om jag tar bort spänningsmomentet ur sagan, sen får man vara lyhörd som pedagog och hålla koll på barnen, för visst kan vissa barn bli rädda ändå. jag måste även se till att det finns tid och möjlighet för ett reflekterande samtal kring det. Heggstad (2014) refererar till Viveka Hagnells (1983) forskning och understryker att just möjligheten till bearbetning är avgörande för om det är bra eller inte att dramatisera eller framkalla starka känslor.

Lek och drama  

Låtsasleken är enligt kulturskolan den lek som har störst betydelse för barns socialisering och utveckling i förskolan (Heggstad 2014). Leken förutsätter att barnet tar någon annans perspektiv och blir på så sätt medveten om sina och andras handlingar. detta utvecklar förståelse för andra samt hjälper barnet att förstå hur vänskap och solidaritet fungerar. De kan även testa på att vara den elaka eller den som blir utsatt. Lindqvist (1996) menar att barn i lekens form får distans till det som händer. På samma sätt kan vi dramatisera med barnen för att röra vid jobbiga teman som utsatthet och mobbning, samtidigt som barnen är skyddade av att vara i roll. De får en möjlighet att bearbeta jobbiga saker, men med distans från sig själva precis som i leken. Vygotskij (1995, refererad i Lindqvist 1996) skriver att vi får en rikare fantasi med den rikare verklighet och tvärtom. Han menar att det inte finns någon motsättning mellan verklighet och fantasi, det är genom fantasin som vi tolkar erfarenheter och känslor. På detta sätt kan vi även stödja barnens lek med dramatiseringar, då vi ger dem mer erfarenheterna av att fantisera tillsammans vilket ger dem mer material att använda när de leker själva (Lindqvist 1996). Använder man sig av uppbyggda miljöer till sina dramatiseringar kan man förstärka barnens egna lekar ännu mer genom att se till att miljöerna får vara kvar till deras egna äventyr (ibid).

Huvudskillnaden, mellan drama och lek, är enligt Heggstad (2014) att drama är en pedagogiskt tillrättalagd aktivitet, och att leken sker helt utan yttre styrning. Båda handlar dock om fiktion och spel. Hon menar även att det är viktigt att kunna skilja dessa begrepp åt för att kunna använda dem till att stärka varandra. Lek kan inspirera drama och drama kan inspirera lek. Lindqvist (1996) skriver också att barn behöver inspiration för att bli bra historieberättare, och till detta kan man använda sagor, då sagor och lekar oftast har samma handlingsmönster, de handlar om hem, resa och äventyr. Lindqvist menar vidare att leken är ett sätt för barn att berätta historier, samtidigt som de gestaltar dramatiskt.

Hägglund och Fredin (2011) skriver om Knutsson Olofsson som ganska starkt betonar de vuxnas roll i barns lek, barn är beroende av vuxna för att kunna utvecklas i leken, och lära sig saker som ömsesidighet, turtagande och samförstånd för att leken ska kunna utvecklas och fortsätta. Hon menar att leken i dag ofta hämmas av att vuxna är för bundna vid den dagliga rutinen (Ibid).

Samtidigt som jag själv tycker att det vore bra om vi vuxna kunde släppa på rutinerna lite för att gynnar barnen lek kan jag också se att det kan bli problematiskt, när de dagliga rutinerna behöver ske inom specifika tidsspann på grund av saker som t.ex. delade lokaler. Hägglund och Fredin (2011) menar också att det är viktigt att vuxna som jobbar med barn har respekt för barns lek och förstår hur viktig den är. de menar också att regellekar är ett bra verktyg att använda då en stor gemensam repertoar av regellekar i förskolan gynnar barnens fantasilekar.

Jag upplever personligen att drama är som en rollek där läraren kanske bestämmer mest lekregler, men att den blir rikare och mer utvecklande ju mer regler barnen får vara med och skapa.

Lärare i Roll

Jag har i mitt upplägg valt att vara “lärare i roll” vilket innebär att jag som lärare går in i en rollkaraktär. När jag är min berättarroll, Skogens drottning, har jag en auktoritär roll som inte är så långt ifrån min lärarroll. Jag kan ge barnen så mycket ansvar som jag tycker är lämpligt. Heggstad (2014) skriver att den rollen passar den oerfarna läraren eftersom läraren då har full kontroll över vad som händer och styr spelet. Problemen som kan uppstå i en sådan roll är enligt Heggstad (2014) att barnen får för lite inflytande samt att de kan välja att testa lärarens auktoritet istället för att fokusera på spelet.

När jag sedan antar rollen som vätten Max i skogen så har jag istället en roll som jag ser som någonting emellan mellanhanden och den hjälplöse ((Heggstad 2014). Max behöver både hjälp, samt informerar om situationen via irrblosset, han är alltså inte helt hjälplös, men behöver hjälp att komma vidare i sitt sökande efter sin vän. Informationen jag får via irrblosset kan hjälpa mig att styra situationen något genom att helt enkelt berätta saker som att irrblosset berättar att bron över floden rasat samman, så vi måste komma på en annan väg att ta oss dit. Jag kan med denna roll anpassa barnens möjligheter till egna initiativtagande, det finns dock en risk att man i den här rollen ändå tar över ledandet av gruppen (Heggstad 2014). Den hjälplösa rollen passar inte riktigt in här heller, men i ett senare dramaförlopp hade jag kanske kunnat låta barnen kontrollera vad som sker mycket mer, och då hade jag genom den hjälplösa rollen kunnat lägga ansvaret på barnen att komma med idéer och förslag. barnen får mycket mera ansvar men jag kan fortfarande styra genom att neka att göra saker (Heggstad 2014). Den här rollen kan vara ganska mycket av en utmaning då man lämnar mycket ansvar till barnen och det kan enligt Heggstad vara svårt att hålla tillbaka med sina egna förslag då vi som vuxna har mer erfarenhet av problemlösning. Men det är samtidigt det som gör den här rollen användbar, barnen får träna på sin egna problemlösningsförmåga, samt agera i relation till en svag roll, vilket ger dem möjlighet att känna sig värdefulla.

Det jag kommer att ta med mig som har varit användbart från Gävle passen var att man ska använda en känsla istället för att tänka “nu ska jag spänna kroppen för att verka arg”, det är verkligen någonting som användbart i utvecklandet av karaktärerna och då är det lättare om man har någon historia att relatera till. Vätten Max har tappat bort sin vän, känslan är förtvivlad - den genomsyrar hela dialogen. Det är en känsla jag kan relatera till och som ger barnen en möjlighet att agera - jag behöver hjälp.

Lindqvist (1996) skriver att roll och handling hör ihop, en rik karaktär kan generera en större mängd handlingar, utifrån sin egen karaktär. Detta gör att jag tycker det är viktigt att man har koll på sin karaktär som lärare och vet vem det är. Man behöver skapa en historia och ett sammanhang för karaktären innan man kliver in i lekvärldar tillsammans med barnen. Deras roller utvecklas sedan i samspel med läraren rollkaraktär eftersom rollen är relationell. Med det menas att rollen skapas i relation till någon annan. Lindqvist (1996) beskriver det som att om någon leker mamma är det förhållandet till barnet som gestaltas.

Lindqvist (1996) skriver vidare om dubbelheten i att spela en roll som lärare och samtidigt vara sig själv, och att den dubbelheten gör att ens egen person i förhållande till den roll man tar förstärks. Hon skriver också om hur barnen har sett på lärarna med nya ögon efteråt. Lärarna har blivit spännande och intressanta personer med nya resurser (ibid). Det här är någonting som jag tycker är viktigt att tänka på, och som gör att jag tycker att det är viktigt att kunna leka rollekar med barnen. Det är viktigt att de lär känna oss som vuxna människor också och inte bara som generiskt utbytbara personer. Våra relationer till barnen är viktiga och bör inte vara gråa och tråkiga. Vad vi tar med oss och väljer att göra påverkar barnens vardag.

Ledarskap

Själv upplevde jag det som stödjande med ganska tydlig lärarledning när vi gick in i en lekvärld tillsammans. Hör tänker jag på kattön som vi besökte. Jag upplever tydlighet som viktigt nät det är någonting ovant som ska göras. Det fanns tydliga, men fria ramar för fantasin, och plats för vår egna spontanitet. Men det är också viktigt att kunna driva förloppet framåt själv om barnen inte riktigt förstår eller känner sig säkra på vad de ska göra. Jag förväntar mig dock att detta kommer vara lättare med barn eftersom de inte ännu hunnit bli lika rädda för att göra bort sig. Det känner jag är någonting som kan hämma oss vuxna ganska ofta.

Det är viktigt att i ett sådant förlopp som jag har planerat att kunna ta in barnens infall, att vara öppen för deras förslag och lyssna in vad de själva är ute efter i processen, men samtidigt kunna driva min historia framåt. Här gäller det att för mig som lärare kunna anpassa mina metoder och att kunna öppna upp strukturerade förlopp så att barnens egna fantasi får plats (Heggstad 2014).

Det tror jag kräver en hel del övning för att bli bra på. jag tror även att det är viktigt att prata och reflektera efteråt, inte bara för barnen utan även för mig som lärare, så att jag också lär mig. dels låter det mig lära känna barnen bättre, vad som är viktigt för dem, men också vart jag har mina egna styrkor och svagheter.

Vuxna är viktiga i barns lek, och barn utvecklas genom att leka, Genom att dramatisera med barnen kan vi vuxna välja vilka ämnen och teman vi vill ta upp, och resultatet blir att barnen ändå leker sig till kunskapen.

Enligt Hägglund och Fredin (2011) hindrar vi barnen från att gå in i djup lek när vi avbryter dem och de missar möjligheter till lekutveckling. Det kan även förstöra deras uppbyggnad av koncentrationsförmåga (ibid). Att delta i barnens lek ger dessutom en god möjlighet att få reda på vad som är viktigt för barnen just nu och hur de ser på världen och livet. Läraren blir även en förebild för barn som kanske inte vågar leka rollekar. Även Heggstad (2014) skriver om vikten att observera barns lek för att lära sig om barns fantasi, vad de är intresserade av och hur de samarbetar med andra. Det är information som kan vara bra att ha när för framtida planering för att barnens intressen och kompetens ska komma få fram.

Det är alltid okej att inte vilja vara med, man får titta på om man vill och vara med i fantasin eller inte alls. Drama är precis som lek helt frivilligt och jag vill inte ta död på någons lust att vare sig leka eller dramatisera genom tvång eller press av något slag. Man får vara med när man är redo. Förhoppningsvis märks det hur roligt det är med de engagerade barnen och de som inte ville denna gång, vill kanske vara med nästa gång (Hägglund och Fredin 2011).

Hägglund och Fredin (2011) menar att det kan vara viktigt att se över sin egen planering om det visar sig att ett visst barn aldrig vill vara med. Det kan vara så att detta barn inte tycker om just den typen av övningar som läraren gillar att göra.

avslutande reflektioner

Förutom att drama i sig självt är ett uttrycksätt som vi enligt läroplanen ska ge barnen möjlighet att förmedla sig genom så hjälper även drama att hjälpa barnen att utveckla sin identitet, självkänsla och trygghet till sin egen förmåga. Det hjälper även barnen att utveckla motorik, kroppsuppfattning och koordinationsförmåga samt utmanas och stimuleras i sin språk- och kommunikationsutveckling.

Det kan vara svårt innan att veta om man når sitt syfte med dramapasset om man har andra syften än just att ge barnen erfarenheter och upplevelser av dramaarbete, det känns som att det är någonting som kräver en ganska inarbetad dramalärare och att inte ens de med säkerhet kan veta att de når sina mål med dramat. Det är en process som kräver samarbete mellan alla inblandade och som kan ändra riktning när som helst. Just det här gör att jag tycker att drama är jättespännande men samtidigt lite läskigt. Jag tror att jag som lärare måste släppa min rädsla att misslyckas och mitt behov av kontroll för att det ska kunna bli någonting riktigt bra av drama med barnen.