Inledning
Barn har idag ett ökat rörelsebehov i en tidsålder då
det blir mycket stillasittande framför tv och skärmar av diverse slag. Även
fria ytor för barn att leka på minskar när städerna växer. Det är inte bara
barn som har detta behov, även vuxna har ett ökat behov av att röra på sig då
många har stillasittande jobb och rörelse inte längre kommer naturligt
genom fysiskt arbete. För att skapa aktiva vuxna behöver vi först skapa aktiva
barn. Det finns ett samband mellan hur mycket man rör på sig som barn och hur
aktiv man förblir som vuxen (Å. Huitfeldt, Bergström, Tärnklev, S. Huitfeldt och
Ågren (1998). Detta är en av anledningarna till varför rörelse är viktigt i
förskolan. Jag har i denna text valt att titta på hur miljö och lärares
förhållningssätt kan påverka barns möjlighet till rörelse och utveckling av
motorik.
Motorik
I förskolans läroplan står det att lärare ska sträva
efter att varje barn utvecklar bland annat motorik, koordinationsförmåga och
kroppsuppfattning (Skolverket 2016). Det står även att de ska sträva efter att
varje barn ska utveckla tillit till sin egen förmåga och trygghet i sin egen
identitet (ibid). Förutom att de genom förskolan har ett uppdrag som säger att
de ska hjälpa barnen att utvecklas så anser jag att det även finns ett samhälleligt
ansvar på lärare att bidra till en utvecklande miljö i dessa aspekter då många
barn spenderar mycket av sin vakna tid på förskolan. Därmed faller ansvaret på
dem att se till att barnen har möjlighet till en meningsfull tillvaro som är
utvecklande på alla plan och som kan bidra till att de växer upp och blir inte
bara hälsomedvetna vuxna utan även människor som tycker om att röra på sig för
sin egen skull.
Motorik kan definieras på flera sätt men den
definition som stämmer bäst med min uppfattning är att motorik är rörelse. För
att man ska kunna röra på kroppen måste hjärnan först säga till kroppen att den
ska röra på sig. Detta görs genom att hjärnan skickar impulser genom nervbanor.
Dessa nervbanor kan liknas vid stigar som vid mycket användande tillslut blir
motorvägar och impulserna kommer fram snabbare. Hjärnans användande av dessa
nervbanor stimuleras först hos spädbarnet av medärvda reflexer (Grindberg &
Jagtøien 2000). Dessa reflexer ska tillslut försvinna och barnet utvecklar
istället nya nervbanor genom stimulans utifrån och vilja från barnet. Ju mer en
rörelse utförs, desto snabbare blir nervbanan och tillslut är rörelsen
automatiserad. Motoriken utvecklas först från grovmotorik som är stora
rörelser, och vart efter barnen lär sig behärska dessa lär de sig mer
finmotoriska rörelser som att greppa en penna (Grindberg & Jagtøien 2000).
Motoriken utvecklas på det här viset hos alla människor, men sker inte i samma
takt hos alla. I vilken takt detta sker påverkas i stor grad av miljön (ibid).
Ett av målen med att utveckla motoriken hos barn är
kopplingen till den kognitiva utvecklingen. Enligt Grindberg & Jagtøien
(2000) så tar automatiserade
rörelse inte upp lika mycket av den kognitiva verksamheten som en rörelse som
inte är helt automatiserad. Kort sagt kan man säga att det är lättare att
utföra rörelser och tänka på annat när barnet inte behöver tänka på att utföra
rörelsen. Detta medför att en bra motorik gör det lättare för barnen att göra
andra saker och att lära sig på andra områden när de inte behöver fundera på
hur de ska göra med kroppen samtidigt. Av den här anledningen anser Grindberg
och Jagtøien (2000) att motorisk träning kan vara till hjälp när barn ska lära
sig att läsa till exempel.
Att hjälpa barnen att utvecklas motoriskt kommer även
att hjälpa barnen att utveckla sociala relationer då de får lättare att vara
med att leka samt ett ökat självförtroende när de klarar av fysiska utmaningar
(ibid). Rörelse hänger ihop med det sociala på så vis att barnet lär sig att
uttrycka även känslor med kroppen som stärker dess identitetskänsla, samt att
det underlättar för barnet att uttrycka sig med sitt kroppsspråk. Även verbalt
språk är beroende av motorisk utveckling (Grindberg & Jagtøien 2000). En
fördel med att träna motorik i förskoleålder är att barnen har väldigt lätt för
att lära sig i den här åldern, och motorik, till skillnad från styrka och
kondition, följer oftast med resten av livet (Huitfeldt et al., 1998). De har dessutom inte så
mycket nytta av specifik konditionsträning eller styrketräning då detta
förekommer naturligt när barnen får möjlighet att röra på sig i lek och andra
aktiviteter (Ibid).
Miljö
Bra förutsättningar för utveckling av motoriken finns
främst utomhus där möjligheterna till rörelse är stora. På förskolegårdar finns
det oftast klätterställningar eller andra anordningar som stimulerar och bjuder
in till rörelse. Även gårdar med naturinslag kan främja den motoriska
utvecklingen naturligt när barnen klättrar i träd, på stenar eller tar sig fram
över kuperad terräng (Grindberg & Jagtøien 2000). Barnen har möjlighet att klättra, hoppa, kasta, sparka och
springa. Inomhus kan miljön utformas för rörelser som kräver mindre plats, som
att åla, krypa över och under hinder och balansövningar. Oavsett var man väljer
att göra dessa saker krävs det dock att förutsättningarna finns. Förskolegårdar
utan lekställningar eller träd och förskolelokaler utan plats för rörelse
kräver ett annat engagemang ifrån läraren, och då är barnens möjligheter till
naturlig träning av motoriken beroende av lärarens inställning och
förhållningssätt. Det ställs högre krav på läraren att planera en miljö som
skapar möjlighet till rörelse både genom möblemanget och genom att ta tillvara
på de tillfällena som uppstår tillsammans med barnen. Engagemanget i barnen kan
bidra till att göra tråkiga oinspirerande gårdar till medryckande platser
(Grindberg & Jagtøien 2000). Detta gäller såväl inomhus som utomhus. Miljön
är inte heller begränsad till bara den fysiska miljön utan till den räknas även
det som vi vuxna skulle kalla för arbetsmiljö, hur relationerna fungerar och hur
barnen upplever sin plats i gruppen samt relationen de har till platsen de är
på. En fysiskt obehaglig miljö kan hämma rörelselusten och leklusten, därmed
även den motoriska utvecklingen. Rörelseglädje kräver en trygg grund (Grindberg
& Jagtøien 2000).
Pedagogisk grundsyn
Med en förmedlingspedagogik lär den vuxna barnen lekar
men ger troligen inte barnen speciellt mycket frihet. Förmedlingspedagogiken är
inriktad på resultat och blir därmed prestationsbaserad. Det blir yttre
belöningar som medföljer prestationerna och resultatet av en sådan pedagogisk
grundsyn kan bli att barnen lär sig att prestera för någon annans skull. De
jobbar mot ett specifikt mål som ska värderas i stället för att se egenvärdet
med vad de gör för stunden. Den vuxne bestämmer innehållet i barnets dag och kan
därmed begränsa barnets inflytande. En fördel jag kan se med
förmedlingspedagogik är att den kan vara bra för barn med behov av rutiner och
planering då den vuxna tar ansvar för planeringen och utformningen av
aktiviteten. Detta är ju å andra sidan någonting som kan vara viktigt att få
lära sig så den enda fördel jag kan se med förmedlingspedagogik blir ändå en
eventuell nackdel. Jag ser inte förmedlingspedagogik som någonting jag
vill använda mig av i en läraroll rent generellt men inser att vissa saker kan
vara svåra att lära ut på andra sätt. Förmedlingspedagogiken tror jag passar
bättre för äldre åldrar.
Med en tillväxtpedagogisk grundsyn tar den vuxne en
passiv inställning, och hjälper inte barnen om det uppstår avbrott i leken utan
lämnar det därhän. Den vuxna anser att utvecklingen beror på fysiska och
biologiska förändringar i barnet som bestämmer vad det klarar av och inte. Barnet
behöver nå en viss nivå av mognad innan det är redo att lära sig svårare saker,
och denna mognad sker alltid i en bestämd ordning, oberoende av miljön.
Vilken mognad barnet nått enligt läraren bestämmer vilken metod läraren
använder sig av. Detta tror jag kan medföra att man kanske missuppfattar vilken
nivå barnet ligger på och att barn som utvecklas i en annan takt kan bli
uttråkade eller understimulerade.
En dialogpedagogisk grundsyn bottnar i ömsesidig
respekt, kommunikation, öppenhet och tillit. Barn och lärare lyssnar på
varandra och utbyter tankar, erfarenheter och intressen. Man jobbar utifrån
tanken att det sker en växelverkan i barnets utveckling mellan de fysiologiska
och psykologiska strukturerna samt med den yttre påverkan som miljön
tillsammans med barnets egna tankar och känslor. De vuxna jobbar för att skapa jämställdhet i
relationen och låta barnen höras och synas. Men det är viktigt att komma ihåg
att det aldrig kan bli helt jämställt i en sådan relation eftersom vi i
egenskap av vuxna har större makt och ansvar. Eftersom vi sitter på denna makt
tycker jag att det är extra viktigt att vi försöker anamma en dialogpedagogisk
grundsyn och jobbar aktivt för att ge barnen en möjlighet att uttrycka sig och
höras, och ge dem en känsla av makt över sin egen situation så ofta vi kan.
Dialogpedagogiken gör att man bättre kan ta tillvara
på barnens idéers och ge dem mer makt och inflytande även över leken, vilket
gör den mer lustfylld och glädjande. Detta i sin tur gör att leken ges större
chans att utvecklas. Enligt Alexejev Nikolajev Leontjev skapas fantasin genom
leken och inte leken av fantasin (Grindberg & Jagtøien 2000). Han menar att
de yngre barnen har de vuxna och de äldre barnen som förebilder när de leker
(ibid).
Lek
Barn leker inte för att utvecklas, men de utvecklas i
leken (Grindberg & Jagtøien 2000). Det finns ett moment i leken som är grund för lärande
och det är barns lust och vilja att testa nya saker och inta olika roller där
de kan leka med känslor och tankar i trygghet av leken. Leken hjälper även
barnen att utvecklas socialt då de får erfara även andra barns känslor och
reaktioner på barnets eget agerande (ibid). Om vi inte aktivt går in och visar alternativ och
möjligheter kanske barn med dålig fantasi eller lite erfarenheter inte kan
driva sin utveckling framåt med samma möjlighet som de barnen som har ett
bättre utgångsläge vad gäller erfarenheter och kreativitet.
Detta gör att jag anser det viktigt som förskollärare
att våga vara med och leka med barnen och ge dem möjlighet att, tillsammans med
vuxna, fantisera och hitta på saker, och även ge dem inspiration till nya
fantasier och lekar. När förskollärare är med och leker med barnen skapas inte
bara fantasi och inspiration utan även en gemenskap i gemensamma lekvärldar som
ger barnen trygghet att leka och fantisera. När vi är med i leken kan vi även
hjälpa barnen att lära sig leksignaler och demokratiska värderingar som att
turas om, samsas och se till att alla leker efter samma regler (Grindberg &
Jagtøien 2000). Vi kan hjälpa barnen att förstå lekreglerna så att de får
lättare att vara med. En vuxen person kan även
hjälpa barn som känner sig otrygg i nya miljöer eller med andra barn (Ibid).
Hur vuxnas beteende påverkar barns lek
Det finns olika sätta att som lärare förhålla sig till
lek i förskolan. I Barn i rörelse hänvisar Grindberg och Jagtøien (2000) dels till en undersökning
som studerat hur barn blir påverkade av närvarande vuxna i förhållande till
motorik, och dels till en bok som där författarna skriver om hur vuxnas
beteende påverkar barns lek. Där har de kategoriserat fyra olika beteenden,
samt hur dessa påverkar barnens lek. I den första undersökningen visade
resultaten att de grupper som hade haft vuxna närvarande, både specialister och
instruerade föräldrar, lyckades bättre än de grupperna där barnen själva hade
fått ta sig an miljön eller där barnen varit kontrollgrupp och gått på förskola
som vanligt. Det var inte heller någon större skillnad i resultat mellan
specialistgruppen och den grupp där de vuxna blivit instruerade av specialister
(ibid). Av detta kan man dra slutsatsen att
de vuxna faktiskt påverkat barnens motoriska utveckling positivt och att de
inte behöver vara specialistutbildade för att lyckas med detta. I grupp tre som
varit helt utan vuxna hade till och med gått tillbaka i sina motoriska
färdigheter (ibid).
I boken Working
with under fives (1980, refererad i Grindberg & Jagtøien 2000)
skriver de om vuxnas påverkan på barns beteenden i lek. När de vuxna leker med
barnet parallellt men inte tillsammans med barnet kan vuxna påverka barns lek
genom att höja nivån på sin egen lek för att inspirera barnet samt bidra med
trygghet genom närvaro (ibid). De vuxna styr inte leken utan finns till hands
och låter barnet utforska själv. Möjligen kan detta kännas oengagerande för
vissa barn som hellre skulle leka tillsammans med den vuxna och det kan även bli
svårt för ett barn som inte vågar att be om mer stöd. När den vuxna leker
tillsammans med barnet delar de kontrollen över leken och turas om (Grindberg
& Jagtøien 2000). Barnet får bekräftelse och stöd av den vuxna och en
likvärdighet i leken eftersträvas (ibid). Här kan det bli problem om den vuxna
inte kan göra avvägningen om när och hur mycket stöd som är lämpligt att ge för
att barnet ska känna att hen klarade uppgiften själv, istället för att den
vuxna löste det åt hen. När vuxna agerar lekledare kan hen vara det genom att
initiera en lek eller fånga upp en lek som är på väg att rinna ut. Detta kan
vara särskilt viktigt för barn som saknar tillräckligt med erfarenheter och
upplevelser för fantasi och kreativitet (Grindberg & Jagtøien 2000). Den
vuxne kan då inspirera med dramatiska inslag med hjälp av ljud och rörelse för
att ge barnen mer material att bygga sin kreativitet på. Den sista
kategorin av att förhålla sig till barns lek som de skriver om i boken är att
kommentera leken. Vuxna har valt att stå utanför och tittat på men samtidigt
kommenterat leken (Grindberg & Jagtøien 2000).
Effekten detta fick var att det ofta blev avbrott i
leken. Jag kan föreställa mig att det kan kännas konstigt för barnen som leker
att den som inte är med i leken och inte erfar den ska ha någonting att säga om
den.
Reflektioner
Vilken pedagogisk grundsyn man har i förskolan kommer
att påverka förhållningssättet till barnen och det i sin tur kommer att påverka
barnens möjligheter. detta gäller förstås mycket av det vi strävar efter att
utveckla hos barn, men just när det gäller motorik och rörelse tror jag att det
kräver ännu lite mer engagemang a läraren då tillgängligheten till rörelse är
så viktig. Jag anser det dock vara viktigt att kunna förändra sitt
förhållningssätt till vad situationen kräver, men jag tror varken förmedlingspedagogiken
eller tillväxtpedagogiken är den bästa grunden att stå på om man vill ha ett
lekpedagogiskt arbetssätt med vuxna engagerade i leken. Här tror jag dock att en bra miljö eventuellt kan kompensera delvis för en
ointresserad vuxen då barn har ett naturligt rörelsebehov. Att arbeta med dans kan även vara ett lekfullt sätt att få
barnen att röra på sig. Det ger barnen ännu en möjlighet till kroppskännedom
och rörelseglädje. Speciellt en utforskande inriktning i dans kan hjälpa barnen
att utveckla en inre känsla för rörelse, till skillnad från om de bara ska
härma läraren (Sjöstedt-Edelholm, E. och Wigert, A. 2005). Rekvisita kan med fördel användas i dans. Förutom att det är
roligt och hjälper till att stimulera både sinnen och den artistiska känslan
kan det kan ge trygghet och rama in rörelsen och ge barnet fler idéer till nya
rörelser i dansen. Med vissa föremål kan man även träna öga-
handkoordinationen (Ibid). Eftersom leken
främjar barnens utveckling bör vuxna främja leken både genom att inrätta en
passande miljö och använda sig av ett lekpedagogiskt arbetssätt.
I dag grundar sig mycket av lekförståelsen på
lekteorier av Piaget och Eriksson (Grindberg & Jagtøien 2000) och de nämner
inte vuxnas roll i leken speciellt mycket alls. Detta kan medföra en osäkerhet
hos vuxna för hur de ska förhålla sig till leken, och hur de ska leka med
barnen. Jag tror att vuxna behöver engagera sig mer i leken än vad som görs
idag. Jag tror att det glöms bort att vi vuxna faktiskt är förebilder med makten
att inspirera, uppmuntra och skapa nya möjligheter för barnen. Att vuxna inte
gör det mer tror jag beror på osäkerheten som ovan nämnt, oro att
arbetskamrater ska tycka saker om det och en allmän inställning att vi inte ska
störa barns lek. En vuxen som dessutom själv inte är trygg och säker i sin
kropp och sina rörelsemönster kommer att undvika att röra på sig och eventuellt
även undvika att ge sig in i leken med barn, speciellt om den kräver mycket
fysiskt. Det blir samma problem vi får som barn som inte hänger med motoriskt.
Vi kan inte vara med och leka på samma villkor.
Litteratur:
Grindberg, T. & Jagtøien, G.L. (2000). Barn i
rörelse: fysisk aktivitet och lek i förskola och skola. Lund:
Studentlitteratur.
Huitfeldt, Å., Bergström, M., Tärnklev. C., Huitfeldt.
S., & Ågren. Å. (1998). Rörelse och idrott. (1. uppl.) Stockholm:
Liber.
Sjöstedt-Edelholm,
E. & Wigert, A. (2005). Att känna rörelse: en danspedagogisk metod.
Stockholm: Carlsson.
Kommentar:
Hej
Miljön är oerhört viktig och något som man som pedagog måste förhålla sig till när man planerar in för rörelse, vad erbjuder just denna förskola. Och ju "sämre" miljö desto mer ansvar hamnar på pedagogen för att utveckla de motoriska färdigheterna. Som du skriver så är ju dansen en möjlighet att jobba med motorik om det är så att miljön inte inspirerar till rörelse. Då det går att dansa både inomhus och utomhus på rätt begränsad yta.
Du ger bra exempel och visar god förtrogenhet med litteraturen.
Du visar på C-nivå i den här uppgiften.
