Specialpedagogik 7,5 hp

Specialpedagogik och styrdokument
Enligt skollagen är syftet med utbildningen i skolan att barn och elever ska utveckla kunskaper och
värden. Det står även att alla barn och elever ska få stöd och stimulans för att utvecklas så långt
som möjligt och att hänsyn skall tas till deras olika behov. Skolan ska också sträva efter att uppväga
skillnader i barnens förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen (SFS 2010:800). Både Salaman-
cadeklarationen, Skollagen och FN:s deklaration om barns rättigheter trycker på vikten av att alla
barn med särskilda behov ska få gå kvar i sin skola och innefattas i de ordinarie sammanhangen så
långt det går (Brodin och Lindstrand, 2009). Salamancadeklarationen representerar en internationell
gemensam insats för att se till att alla barn får rätt till skolgång i en ordinarie skola, där alla ska
känna sig delaktiga oavsett vilka förutsättningar de har när de börjar i skolan (Atterström & Persson
2000). För oss som ska jobba i förskolan blir det viktigt att titta på hur vår läroplan uttrycker arbetet
med barn i behov av stöd. I Lpfö98 står det tydligt att barn som behöver mer stimulans och stöd än
andra, kortsiktigt eller långsiktigt, ska få detta, utformat efter barnets egna behov och förutsättningar
(Skolverket 2010).

Salamancadeklarationen är tydlig med att alla barn ska inkluderas i skolväsendet och att det är ut-
bildningssystemet som behöver förändras för att alla barns olikheter ska rymmas inom verksam-
heten och fortfarande få tillgång till en undervisning på en acceptabel utbildningsnivå (Svenska une-
scorådet 2006). Detta menar Salamancadeklarationen ska ske genom att elever inte skall särbe-
handlas på grund av funktionshinder (ibid).
Många väljer att definiera specialpedagogik som pedagogik som tas till när den vanliga pedagogi-
ken inte räcker till. Lutz (2014) väljer dock att definiera det som ett förhållningssätt och att det inne-
bär att vi kritiskt granskar den lärandemiljö vi erbjuder barnen. I slutet av 1960-talet skedde en för-
ändring inom den skandinaviska handikappolitiken i och med den miljörelativa vändningen (Gus-
tavsson 2004). Detta innebar att det föddes en ny behandlingstradition som gick från att åtgärda in-
dividen till att titta på hur den omgivande miljön och hur hinder uppstår i relationen till denna (ibid).
Detta har i sin tur haft påverkan på hur delaktighetsbegreppet har utvecklats.
Gustavsson (2004) skriver vidare att innan delaktighetsbegreppet fanns integreringsbegreppet i
handikappolitiken, men integrering kom att kopplas mycket till rumslig integrering och inte till en
känsla av att vara en del av gruppen vilket jag tror var avsikten. Det är svårt att säga exakt vad spe-
cialpedagogik är då många tolkar det på olika sätt och ur olika perspektiv. Vilket perspektiv man väl-
jer att tolka det från tror jag handlar mycket om vem man är som person, alltså vilken barnsyn man
har och på grund av det vilket förhållningssätt man strävar efter. Styrdokumentens tolkningsbarhet
gör det extra viktigt att vi lärare inser hur mycket vårt förhållningssätt påverkar.

Perspektiv
I huvudsak finns det två specialpedagogiska perspektiv som utgångspunkt i forskning och praktik.
Det ena är det kompensatoriska perspektivet, som i många fall utgår från att det är barnet eller ele-
ven som är bärare av ett problem, eller saknar någonting, och precis som namnet antyder, behöver
kompenseras. Antingen om det är med verktyg, material eller extra personal som hjälper till. Man
skapar speciella lösningar enbart för dessa barn så att de också ska klara av att utvecklas och
tillägna sig kunskap. Forskningen inom det kompensatoriska perspektivet har enligt Nilholm (2007)
sin grund i medicinsk/psykologisk tradition, och diagnosticering vanligt eftersom man forskar om
grupper med samma typ av problem. När man inom det kompensatoriska perspektivet hittar brister
hos barn tycker man att det är rimligt att de ska tränas för att anpassas samhällets krav (ibid). Sam-
hällets krav i den bemärkelsen att barnen inte ska avvika från normen i gruppen. Barnen ska komp-
enseras för att bli så “normala” som möjligt. Perspektivet strävar efter homogenitet i gruppen och vill
att barnen ska vara så lika varandra som möjligt, kanske för att det är lättare att hantera när man
planerar verksamheten?

Det kritiska perspektivet, som växt fram som just kritik på det kompensatoriska perspektivet, handlar
enligt Nilholm (2007) om en kritik mot specialpedagogiken som utpekande och marginaliserande av
barnen. Han menar även att förklaringen till det kritiska perspektivets framväxt bottnar i tre bak-
grundsfaktorer. Dels förändringar i vetenskapen, där de gått från att den sociala världen har en ob-
jektiv existens utan motsättningar till att erkänna att motsättningar i samhället varit en drivkraft i
samhällets utveckling (Nilholm 2007). Dels identitetspolitikens framväxt, som bygger på att margina-
liserade grupper i samhället för sin egen kamp om sina rättigheter, och som har förändrat sättet vi
talar om bland annat funktionshinder i samhället. Men också ur tanken om en skola för alla där må-
let är att alla barn och elever ska bli inkluderade i skolan genom förändring av verksamheten och
miljön för att kunna möta alla barns olikheter. Det kritiska perspektivet antyder i sig självt att om
verksamheten kan förändras till att inkludera alla barn så behövs inte specialpedagogiken längre.
Förutom dessa två större perspektiv inom specialpedagogiken presenterar Nilholm (2007) även ett
tredje perspektiv som kallas för dilemmaperspektivet. Han argumenterar för att det finns en rad olika
dilemman för skolväsendet att förhålla sig till, som till exempel rätten att få vara delaktig i sin grupp
ställs mot vissa barns behov av att få stöd i mindre grupper. Eller att utpekande och marginalisering
genom diagnostisering ställs mot risken att vi inte ser att barnet befinner sig i svårigheter. Jag upp-
lever att syftet med specialpedagogiken är att alla barn ska ha rätt att känna sig inkluderade i sin
dagliga verksamhet oavsett vilket perspektiv man väljer att utgå ifrån, men tycker också att det blir
uppenbart att utgångsläget man väljer ger väldigt olika konsekvenser för barnen huruvida de känner
sig delaktiga i verksamheten eller inte.

Forskning
Enligt Lutz (2014) finns det relativt lite forskning som rör specialpedagogiska frågor i förskolan i Nor-den. Studierna har ofta haft en psykologisk-pedagogisk bakgrund och inte berört det som uppstår i relationen mellan individ och miljö speciellt mycket. Rosenqvist (2007) skriver även att en viss kur-
sändring har skett och att det kommer mer forskning som ifrågasätter och kritiskt granskar skolmil-
jön. Enligt honom var alla specialpedagogiska projekt som beviljades medel från skolverket år 2000
formulerade ur ett kritiskt perspektiv. Hur inkluderade är barnen i forskningen som görs om dem?
Enligt Lutz (2014) är barns röster sällan representerade i den specialpedagogiska forskningen, vil-
ket kan tyckas konstigt då deras perspektiv bör vara det forskningen bygger på.
Inkludering som begrepp har enligt Nilholm (2007) inom specialpedagogiken kommit att represen-
tera allas rätt till närvaro och delaktighet i gruppen. Dock finns det vissa som tror att begreppet in-
kludering kan komma att tolkas som rumslig inkludering, dvs att barnet eller eleven finns med men
inte känner sig delaktig, och väljer därför att istället använda sig av begreppet delaktighet. Björck-
Åkesson & Granlund (2004) tolkar delaktighet som något som måste bedömas efter barnets upple-
velse och samspel i situationen och inte som en bedömning av förmåga eftersom det innebär en in-
volvering i en livssituation. Tideman (2004) menar att ett sätt att förstå begreppet delaktighet kan
vara att bygga vidare på den handikappolitiska utvecklingen sedan 1960-talet där normaliserings-
och integrationstraditionen dominerat. Delaktighet skulle i så fall kunna ses som ambitionen att
människor med och utan funktionshinder ska ha samma levnadsvillkor och att människor med funkt-
ionshinder ska kunna delta i samhället utan problem som alla andra utan funktionshinder (ibid). Del-
aktighet kan dock inte bedömas utan ett sammanhang eftersom delaktighet upplevs i samspel mel-
lan personegenskaper och miljö (Almqvist, Eriksson & Granlund 2004).

Normer och diagnoser
Vilka normer som finns i förskolan och vilket förhållningssätt pedagogerna på skolan har kan göra
stor skillnad i vilka barn som betraktas som avvikande och inte eftersom vad som är normalt avgörs
av pedagogerna på förskolan, och avdelningen. Det är olika från olika skolor eftersom de som job-
bar på förskolan själva är färgade av sin egen syn på normalitet och vilka beteenden de accepterar
och vad de har kunskap att jobba med. Enligt Atterström och Persson (2000) kan vad som är nor-
malt ses på två sätt. Antingen som ett jämförande med hur det vanligen förekommande, eller som
en moralisk föreställning om hur någonting borde vara. För den avvikande blir det synligt i “vad man
inte är och “vad man borde vara” (ibid). Därför kan det vara bra att fundera på vilka normer som
finns på förskolan och vilka oskrivna regler vi har som eventuellt skapar hinder för barnen. Finns det
regler vi kan släppa på för att enskilda barn ska få en lättare tillvaro i förskolan? Trots att diagnoser
sällan kan bidra till vilket pedagogiskt stöd ett barn får i förskolan är det vanligt med diagnostisering.
Diagnoser i förskolan kan bidra till vissa hinder, dels för att det förstärker en ganska stark sam-
hällsnorm som inte är speciellt tillåtande för olikheter och dels för att det kan skapa mycket förutfat-
tade meningar hos människor runt omkring.

Vi tolkar ofta en diagnos som ett kvitto på att en person förväntas vara på ett visst sätt, trots att
människor med samma diagnos väldigt sällan beter sig på samma sätt, inte ens diagnostiska sym-
tom yttrar sig likadant hos alla. Ibland finns inte heller just de typiska utmärkande dragen som man
förväntar sig. Detta medför att man kan försöka hitta snabba lösningar till en diagnos istället för att
se till vad den specifika individen behöver hjälp och stöttning med. Diagnostisering kan även göra
att vi förbiser vad barnet faktiskt kan göra (Atterström & Persson 2000). Barn kan ha svårigheter
med saker i olika grad och vissa får inte diagnoser för att det inte orsakar ett tillräckligt problem för
gruppen eller personalen, eller så kan de få fel diagnoser, och om det är här vår fokus ligger finns
risken att vi hamnar fel när vi försöker göra en bedömning av vad som faktiskt är ett problem. Vår
generella attityd gentemot barnen har också stor påverkan. Hur vi pratar om barnen i behov av stöd
påverkar hur vi ser på dem och även hur resten av gruppen kommer att förhålla sig till dem. Jag
tycker dilemmat med diagnoser landar i att vi faktiskt behöver kunskap kring symptomen som dia-
gnoserna för med sig. Inte för att hitta enkla lösningar som ska passa alla med den diagnosen, utan
för att vi ska kunna bemöta barnen på bästa sätt utifrån deras förutsättningar. Det här gäller ju
såklart alla barn med något slags funktionshinder eller svårighet i förskolan som behöver stöd.
Många som arbetar i förskolan vittnar även om att de inte får loss några resurser om de inte kan
uppvisa en utredning som lett till en diagnos. Diagnoser ska inte vara en förutsättning för att barn
ska få det stöd de behöver. Själv tänker jag att det handlar om en attitydsförändring i hela systemet
jag tycker att vi ska försöka jobba för att den ordinarie personalen ska ha kunskap och redskap för
hur vi bäst arbetar med de hinder som uppstår i verksamheten så långt det går för att alla barn ska
kunna bli inkluderade. Frågan är bara hur vi ska lösa det om vi vet att vi behöver tillgång till ett visst
material eller viss fortbildning i förskolan för att kunna bemöta alla barn men inte får några resurser
till det? Brodin och Lindstrand (2007) understryker vikten av att all personal på förskolan lär sig det
de behöver kunna för att underlätta för att alla barnen ska få samma kvalité på sin utveckling. Önsk-
värt är då att all personal har tillgång till samma verktyg och material. Det praktiska utförandet av
detta kan dock bli problematiskt med tanke på bristen på utbildade lärare som vi ser idag, samt det
höga sjukskrivningsantalet som leder till många vikarietjänster. Jag tror att det kan vara svårt att
hitta resurser för att utbilda vikarier som troligen inte kommer att stanna på tjänsten en längre period
och att detta gör att kvaliteten på utbildningen och tillgången till en inkluderande skola blir sämre,
och de barn som har mest behov av stöd är de som blir mest lidande.

Inkludering i praktiken
Beroende på hur man tolkar styrdokumenten så kommer man också att landa i olika specialpedago-
giska perspektiv. Om vi väljer att tänka att barnen ska passa in i skolan, så tänker vi också att det är
barnen som ska förändras för att passa in i en fixerad mall som skolans norm utgör. Det är vanligt
att tänka på det här sättet när vi utgår från det kompensatoriska perspektivet. Barnens brister ska
kompenseras med metoder och specialinsatta resurser. Utgår vi istället från ett kritiskt perspektiv,
så tittar vi på vilka hinder och möjligheter som uppstår i relationer mellan individer, individer och
miljö, samt hur själva organisationen är utformad. Självklart kan det finnas hinder redan hos indivi-
den men istället för att se det som en brist tittar vi på hur miljö och förhållningssätt kan underlätta för
att det här barnet inte ska känna sig exkluderat på grund av det. Ur ett kritiskt perspektiv har vi som
pedagoger även en skyldighet att kritiskt granska oss själva och vårt förhållningssätt gentemot bar-
nen som även det kan utgöra hinder för att en utvecklande relation och tillvaro skall uppstå.


För att kunna jobba med åtgärder riktade både mot samspelet med individen och utifrån barnets för-
utsättningar måste vi jobba med kartläggning av båda dessa aspekter (Björck-Åkesson 2009). Kart-
läggningen kan ge en bättre bild av barnets förutsättningar och förmågor samt hur den sociala och
fysiska miljön påverkar dessa. Det är viktigt att de som har vardagskontakt med barnet medverkar i
kartläggningen eftersom det är i vardagen man kan påverka barnets förutsättningar och där grun-
den för lärande läggs. Barnens egen röst samt föräldrarnas inflytande och kunskap är viktig, likaså
experthjälp om det behövs, av specialpedagoger, barnläkare eller liknande. Det är även viktigt att
formulera flera tänkbara förklaringar till ett problem. Varje förklaring pekar sen vidare på möjliga mål och metoder för att nå det målet (Björck-Åkesson 2009).
Att arbeta med värdegrunden i förskolan borde alltid vara aktuellt och jag tycker att det är ett bra
ställe att arbeta utifrån om vi vill öka barnens delaktighet i förskolan. Om barnen kan börja se
varandras olikheter som en tillgång i gruppen istället, och bredda normerna kan det underlätta del-
aktighet (Almqvist, Eriksson & Granlund 2004). Vidare behöver vi tänka på att både den fysiska och
sociala miljön, liksom gruppens sammansättning påverkar barnens förutsättningar. Vad erbjuder
platsen? Är det tillgängligt för alla barn? Finns det tydliga strukturer och ramar att utgå ifrån så att
barnen känner en trygghet i hur dagen är uppbyggd? Har de möjlighet att välja och påverka sin dag-
liga verksamhet? Vad uttrycker barnen själva att de har för behov?
Samtal med barn
Om vi utgår från att delaktighet enbart kan mätas utifrån individens upplevelse måste vi såklart utgå
ifrån barnen och deras tankar och upplevelser. Vi kan tolka saker utifrån vårt egna vuxenperspektiv
men vi kan inte veta vad det är barnen egentligen upplever om vi inte frågar. Och det är heller inte
säkert att vi får det svar vi önskar eller ens ett svar som egentligen speglar barnet upplevelse av si-
tuationen. Barn säger ibland det de tror att vi vill höra, och inte det de egentligen tycker. För att bar-
nen ska tala ärligt ur sitt perspektiv behövs ett förtroende och barnen behöver känna att vi är intres-
serade av vad de har att berätta och att vi tar dem på allvar (Arnér och Tellgren 2006). Saknas
detta tror jag att vi kan prata hur mycket som helst med barnen utan att egentligen få veta det vi be-
höver för att kunna förbättra deras möjlighet till delaktighet. Att inte prata med barnen om de saker
vi upplever som hinder i vår gemensamma tillvaro kan göra att vi arbetar efter våra egna förutfat-
tade meningar och ur ett vuxenperspektiv om vad vi tycker borde vara svårt för ett barn som beter
sig på ett visst sätt i en viss situation. Vi behöver vara medvetna om att våra egna föreställningar
om hur saker borde vara kan leda oss fel. Är det verkligen det här barnet som har problem, eller är
det jag som har problem med ett visst beteende? När blir ett visst beteende ett problem? Och stör
det mig eller resten av barngruppen för att vi inte vet hur vi ska handskas med det? Då ligger ju
egentligen problemet i att jag inte har den kunskap jag behöver för att bemöta ett barn på ett kon-
struktivt sätt. Därför behöver vi skaffa så mycket information kring problemet som möjligt. Detta gör
att det är viktigt att prata med både barnet, barnets vårdnadshavare och eventuellt andra pedagoger
som har arbetat med barnet, det ger oss en möjlighet att få mer information om vad som kan utgöra
hinder i barnets vardag och vilka situationer som fungerar när vi vill skapa bättre möjligheter. Kän-
ner vi inte att vi har tillräcklig kunskap för att lösa detta själva ska bör vi vända oss till andra profess-
ionella inom området för att få hjälp.
Hur införlivar vi demokratiska värden i förskolan? Vi är förebilder och barnen lär sig av oss, om vi
inte tillåter demokratiska processer i förskolan och värnar om olikheter och verkligen låter barnen få
komma till tals så är det heller inte de värden vi lär barnen. Jag vill jobba i en miljö där värdegrun-
den och att se varandras olikheter som en tillgång genomsyrar hela verksamheten, jag tror att det
bidrar till ett bättre samspel i gruppen och att det skapar acceptans och förståelse som är viktig att
ta med sig genom hela livet. Att skapa en miljö och omgivning som är tillåtande och föder lust att
lära är för mig centralt i mina tankar om förskollärarprofessionen.

Aillinora Pettersson, Inkluderande förskola med inriktning specialpedagogik
VT17 Högskolan I Gävle, Förskollärarprogrammet Distans
7
Avslutning/reflektioner
Björck-Åkesson (2009) menar att specialpedagogiken inte ska behövas om resurserna och kun-
skapen finns för att erbjuda det alla barn behöver inom verksamhetens generella ram. Samtidigt
som specialpedagogiken önskas bli inkluderad i den vanliga praktiken så kan det finnas skäl till att
den är definierad så att vi kan jämföra arbetssätt och resultat i en global kontext.
Som framtida lärare känner jag ett ansvar att se till att barnen vill tillägna sig kunskap och att de blir
nyfikna på världen, och det tror inte jag är möjligt för barn som inte känner sig inkluderade och del-
aktiga i verksamheten. Ur ett större perspektiv tror jag att den kritiska utgångspunkten i specialpe-
dagogiken kan vara ett steg i rätt riktning mot ett mer inkluderande samhälle. Om barn och elever
redan från start får lära sig att se olikheter som en tillgång kan dessa barn, när de växer upp bidra
till att bredda den samhällsnorm vi lever i idag. Det tror jag kan bidra till att fler människor kan känna
sig inkluderade och delaktiga i samhället och som i sin tur kan leda till att minska mycket av den
psykiska ohälsa som växer i dagens samhälle.

Aillinora Pettersson, Inkluderande förskola med inriktning specialpedagogik
VT17 Högskolan I Gävle, Förskollärarprogrammet Distans
8
Litteraturlista
Amér, E. & Tellgren, B. (2006). Barns syn på vuxna: Att komma nära barns perspektiv.
Lund: Studentlitteratur.
Atterström, H & Persson, R. (2000). Brister eller olikheter: Specialpedagogik på alternativa
grundvalar. Lund: Studentlitteratur.
Björck- Åkesson, E. (2009) Specialpedagogik i förskolan. I B. Sandberg, A. (2009). Med sikte på förskolan: -
barn i behov av särskilt stöd. Lund: Studentlitteratur.
Brodin, J. & Lindstrand, P. (2007). Perspectives on a school for all International Journal of Inclusive Educa-
tion, s133 - 145.
Brodin, J & Lindstrand, P. (2009) Barn med rörelsehinder i förskolan. I B. Sandberg, A. (2009). Med sikte på
förskolan: -barn i behov av särskilt stöd. Lund: Studentlitteratur.
Lutz, K (2014). Specialpedagogiska aspekter på skola och förskola: möte med det som
inte anses LAGOM. Stockholm: Liber.
Nilholm, C. (2007). Perspektiv på specialpedagogik. Lund: Studentlitteratur.
Nilholm, C. & Björck Åkesson, E. (2007). Reflektioner kring specialpedagogik: sex
professorer om forskningsområdet och forskningsfronterna. Vetenskapsrådet. www.vr.se
Gustavsson, A. (2004). I Gustavsson, A. (Red.) (2004). Delaktighetens språk. Lund: Studentlitteratur.
Tideman, M. (2004). Lika som andra: om delaktighet som likvärdiga levnadsvillkor. I B.Gustavsson, A. (Red.)
(2004). Delaktighetens språk. Lund: Studentlitteratur.
Almqvist, L. Eriksson, L & Granlund M (2004). Delaktighet i skolaktiviteter: Ett systemteoretiskt perspektiv. I
B.Gustavsson, A. (Red.) (2004). Delaktighetens språk. Lund: Studentlitteratur
Sverige (2010). Skollagen (2010:800): med Lagen om införande av skollagen (2010:801). Stockholm:
Norstedts juridik.
Sverige. Skolverket (2016). Läroplan för förskolan Lpfö 98. ([Ny, rev. uppl.]). Stockholm: Skolverket.
Svenska unescorådet (2006). Salamancadeklarationen och Salamanca +10 [Elektronisk resurs]. [Stockholm]:
Svenska Unescorådet.