Kan man
fostra barn till demokratiska värderingar om de inte får inflytande eller
uppleva sig delaktiga? Kan man få barn att tänka demokratiskt genom disciplin
och auktoritet eller ska de få uppleva de demokratiska värderingarna som det är
vårat uppdrag att förmedla.
De mest väsentliga
skillnaderna på fostran ur ett föräldraperspektiv mot förskolefostran är vad
som styr lärarnas handlingar och intentioner samt vad de har att förhålla sig
till. Föräldrar kan välja att fostra sina barn lite hur de vill, och de gör det
efter de förutsättningar och kunskaper som de har. De behöver dessutom oftast
bara förhålla sig till få barn åt gången, ibland bara ett. Som förskollärare
har du andra saker att förhålla dig till. Dels är det ett avlönat arbete med
ett uppdrag att fostra barnen efter de samhälleliga demokratiska värderingarna
i det svenska samhället. Men det är också ett arbete som vilar på
professionalitet och kunskap och därmed möjligheten till att reflektera över
och påverka miljön som barnen befinner sig i. Läroplanen och styrdokumenten är
dock öppna för tolkning vilket göra att personalens värderingar kan komma att
lysa igenom i verksamheten och i hur barnen blir fostrade (Emilsson 2008).
Vilka värden som vi förmedlar till barnen i förskolan är viktigt att titta på
för att få en förståelse för hur vi fostrar barnen och till vad.
Fostran i förskolan har
gått från att vara auktoritär till att i dag i stället försöka styra barnen
genom att få dem att styra sig själva. Lärarna vill få barnen att göra saker av
egen fri vilja, men samtidigt göra som lärarna vill. Emilson (2008) refererar
till detta som osynlig styrning eller vänlig maktutövning och menar att ett av
problemen med detta är att denna slags styrning kan vara svår att uppfatta som
en maktutövning och kan därför oreflekterat gå förbi. Emilson (2008) menar i
sin avhandling att fostran kan ske intersubjektivt mellan barn och lärare och
utan att vara auktoritär i sin form. Läraren och barnet kan mötas i
kommunikation och samförstånd där barnen får känna sig delaktiga och att de har
inflytande. Fostran blir i den gemensamma kommunikationen en process av
meningsskapande som rubbar maktstrukturerna mellan barn och lärare. I sin
avhandling tittar Emilson (2008) på hur lärarnas kommunikationshandlingar påverkar
vilka värden som förmedlas och hur de förmedlas. Hon menar att ett asymmetriskt
förhållande mellan lärare och barn samt problematiska kommunikationsmönster kan
få konsekvenser för barnens fostran i förskolan eftersom förskolan är
betydelsefull när det kommer till barnens sociala och moraliska utveckling
(ibid).
För att få syn på dessa
kommunikationshandlingar, vilka värden som kommuniceras och dess konsekvenser
har hon studerat tre artiklar som fokuserar på små barns delaktighet relaterat
till lärarkontroll, små barns inflytande i förskolan, och i tredje artikeln
analyseras de värden som lärare kommunicerar i, samt hur dessa värden
kommuniceras (Emilson 2008). I den
första artikeln studeras värdet delaktighet då det värdet är väldiskuterat och
starkt markerat i läroplanen. Huruvida ett barn har möjlighet till delaktighet
har relaterats till lärarkontroll och därför har de använt sig av Bernsteins
klassifikationsbegrepp om stark och svag klassifikation och inramning.
(Bernstein, 2000 ref i Emilson, 2008) Klassifikation handlar om tydliggörandet
av gränser inom en aktivitet. En aktivitet med stark klassifikation kan inte
blandas ihop med någon annan, utan utgörs av tydliga ramar och regler till
skillnad från aktiviteter med svag klassifikation. Inramning har att göra med
kontroll i kommunikationen, dvs vem som får kommunicerar och hur det får
kommuniceras (Emilson 2008). I artikeln har två situationer studerats närmare
där den ena situationen präglades av stark klassifikation och inramning, och
den andra svag. Syftet med denna studie var att ta reda på hur lärarkontrollen
påverkar barnens inflytande och resultatet pekar på att barns delaktighet och
möjlighet att delta på sina egna villkor ökade i situationer med svag
klassificering och att svag inramning gav barnen möjlighet till att göra egna
val. Barnens känsla av delaktighet hade även att göra med lärarens vilja att
närma sig barnens perspektiv (Emilson 2008).
I andra artikeln har
Emilson valt att titta på just inflytande då det visade sig vara en bidragande
faktor till att känna delaktighet. Hon ställde sig även frågan om stark
klassifikation och inramning alltid betydde att barnens möjlighet att påverka
blev begränsad och fokuserade på samlingssituationer som uppfattades som stark
klassificerade och inramade. I artikeln har de använt Habermas handlingsbegrepp
om kommunikativt och strategiskt handlande (Habermas 1984, refererad i Emilsson
2008). Strategiskt handlande är målorienterat där läraren planerar verksamheten
utifrån sitt eget perspektiv. Kommunikativt handlande är förståelseorienterat
där både barn och lärare kommunicerar tillsamman i syftet att skapa
meningsfulla sammanhang (Emilson 2008). Studien visade att barns möjlighet till
inflytande begränsade när läraren hade ett strategiskt förhållningssätt och
stark kontroll genom att styra helt över kommunikationen. I situationer där
lärarna handlade kommunikativt och förståelseorienterat och försökte närma sig
barnens perspektiv lyckades de upprätthålla kontrollen trots att
lärarkontrollen kunde anses vara stark. Barns inflytande behöver alltså inte
nödvändigtvis begränsas av stark lärarkontroll (ibid). I den här situationen
var klassifikationen stark men inramningen svag vilket gav barnen mer
inflytande.
I tredje studien försöker
Emilson (2008) se vilka värden som kommuniceras i förskolefostran samt hur
detta görs. De fick fram tio värden som tolkats som demokratiska, omsorgsetiska
eller disciplinerande samt delades upp i huruvida de var riktade mot
kollektivet eller individen. Studien visade att de omsorgsetiska och
disciplinerande värdena var förväntade av lärarna medans de demokratiska
värdena presenterades som erbjudanden till barnen (ibid).
De tre huvudsakliga värdena som
kommunicerades i förskolan bildar gemensamt det önskvärda barnet enligt Emilsons
(2008) slutsatser av artikeln. Ett
demokratiskt barn som påverkar och förhandlar, engagerar sig och deltar i
gemenskapen och samtidigt tar plats. Det omvårdande barnet som ska komma
överens med andra samt hjälpa till och inte skada andra, och slutligen det
disciplinerade barnet som ska lyda vuxna, prestera som förväntat och anpassa
sig till rådande ordning. Hon har även kunnat dra den slutsatsen att vilka
värden som kommuniceras troligen beror på hur lärarna väljer att kommunicera
dem (ibid). Till exempel verkar det som att demokratiska värden inte har kunnat
kommuniceras strategiskt utan endast kommunikativt, så hur lärarna väljer att
kommunicerar dessa värden påverkar vilka värden som kan kommuniceras.
Intersubjektiv fostran
förutsätter enligt Emilson (2008) tre viktiga aspekter, vilka är, närmandet av
barns perspektiv, emotionell närvaro och lekfullhet. Att läraren försöker närma
sig barns perspektiv kan innebära att läraren försöker referera till sådant som
barnen känner igen. Läraren kan även få barnen att känna sig delaktiga och
respekterade genom att läraren erkänner deras sätt att förstå och erfara
världen (ibid). Emotionell närvaro handlar om att läraren är lyhörd och känner
in barnet samt visar empati och känslomässigt engagemang med barnet, det här
kräver en närvarande lärare som kan känna in barnet. Lekfullheten som lärare
bör ha handlar om att kommunikationshandlingarna som har varit av
intersubjektiv karaktär i studien har tolkats som roliga och lustfyllda (ibid).
Lekfullheten i en relation kan även bidra till att demokratiska
värderingar uppmuntras omedvetet då lekens karaktär innefattar både ömsesidig
förståelse och turtagning.
Det finns likheter mellan
en intersubjektiv förskolefostran och hur vissa familjer väljer att fostra sina
barn med auktorativ stil, vilket innebär en uppfostringsstil där barns
rättigheter respekteras men där det även ställs krav på barnen. Dessa kallas
för förhandlingsfamiljer. Föräldrarna är tillgivna, intresserade och involverar
barnen i beslut som rör familjen, samtidigt som de markerar tydliga gränser
(Sommer 2008). Regler finns, men de kan ändras och förhandlas om, och i och med
att vi får färre barn nu försvinner inte individen in i en barnaskara utan blir
sedd och hörd som en egen individ. Detta medför att barn som är vana vid att
bli sedda och involverade i beslutsprocesser kommer att få en försvagad
auktoritetstro och att sedan i förskolan försöka fostra dessa barn med
auktoritet och hård disciplin kommer att bli svårt (ibid). Det här tror jag
medför att en intersubjektiv fostran i förskolan kommer få ett mycket bättre
gensvar hos förhandlingsbarn än en fostran med starkare lärarkontroll.
Förhandlingsfamiljens uppfostransstil har enligt Baumrinds undersökningar
dessutom visat sig leda till mer livsglädje, självsäkerhet och samarbetsförmåga
än barn fostrade på andra sätt (Sommer 2008).
Förhandlingsfamiljen
använder sig av argument, förklaringar, förhandlingar och motiveringar i sin
fostran, och barn som har fått prata om känslor har även visat sig vara de barn
som är bäst på att hantera dessa. Att vara med i diskussioner och besluta har
också visat sig gynna barns utveckling av social kompetens (Sommer 2008) Här
ser jag likheter med en intersubjektiv fostran i förskolan och hur det kan
påverka barnens utveckling. Eftersom föräldrars engagemang i barns liv är viktig för deras utveckling bör
även förskollärarnas fostringsstil påverka barnens utveckling då förskollärare
ofta får en nära relation till barnen och är en stor del av barnens vardag.
Fostran har länge vart en
fråga mellan kvinnor och barn, män har inte getts så mycket ansvar i detta då
samhället länge uppfattat detta som en angelägenhet mellan mor och barn. John
Bowlby har troligen förstärkt dessa tankar med sina tidigaste teorier i
anknytninsteorin när han skrivit om den kritiska perioden i anknytninsteorin,
där kontakten mellan mor och barn är helt avgörande för att barnet ska
utvecklas normalt (Sommer 2008). Han har senare reviderat detta och poängterat
att modergetsalten här kan ses som en annan nära anknytningsperson och inte
nödvändigtvis måste vara modern (ibid). Han har även gått ifrån tankarna om
kritiska perioder och pratar istället om utvecklingsvägar och att anknytning
utvecklas mellan barnet och barnets omsorgspersoner oavsett kön eller biologiskt
släktskap. Anknytning handlar om att de personer som tar hand om barnet de
första åren sörjer för att de får en trygg relation och att barnet blir
omvårdnad och får sina signaler besvarade och får tröst och hjälp när det
behöver det. Personen som tillgodoser detta kommer barnet att skapa anknytning
till. Om det är fäderna som är de primära omsorgsgivarna kommer även de att bli
barnens anknytningspersoner. Barn
som inte uteslutande har varit med modern är dessutom mindre ängsliga i nya
situationer så det är bra om barnet får knyta an till flera människor tidigt i
livet (Sommer 2008). Undersökningar har visat att barn mår bättre med båda
föräldrarna närvarande, dels påverkar det barnens upplevelse av stress och
allmänna livsglädje (ibid). Fäders betydelse kan alltså anses vara större än
vad den hittills tillskrivits. Här
ställer jag mig dock frågande till om det verkligen måste vara en far, eller om
det likväl hade kunnat vara en annan samkönad partner, eller ligger vikten i
faderns betydelse i att han är man ? Är det verkligen maskuliniteten som
påverkar i familjeförhållandet?
När barnet är i förskolan
kan det återkalla minnet av sin förälder, någonting som Daniel Stern (2003)
kallade för aktiv följeslagare, detta kan barnet göra på grund av RIG-
Representationer av interaktioner som har generaliserats (Sommer 2008). RIG är
en del av barnets minne, det är barnets sociala samspel tillsammans med andra
som lagras i RIG systemet. Och barnet kan utifrån dessa minnas hur det är att
vara tillsammans med en viss person. Om minnena generaliseras till en positiv
bild kommer även förväntningarna på umgänget med denna person vara positiva och
omvänt så kommer många negativa upplevelser bidra till negativa förväntningar
på umgänget (Sommer 2008). RIG registreras som en upplevelse av ”själv-
tillsammans med annan” och framställer alltså även individens självupplevelse
(ibid).
Stern (2003) ansåg att
barnet redan från födseln hade en känsla av självt och det har i undersökningar
bland annat visat sig att spädbarn redan som nyfödda reagerar på de känslor som
de kan se i sina föräldrars ansikten(Sommer 2008). Även andra forskningar har
pekat på samma sak och slutsatsen har blivit att det handlar om en slags
intersubjektiv relation mellan barnet och dess omvärld. (Ibid) Det verkar som
att barn är kapabla till intersubjektivitet redan från födseln.
Litteraturlista :
Emilson,
A. (2008). Det önskvärda barnet - Fostran
uttryckt i vardagliga
kommunikationshandlingar
mellan lärare och barn i förskolan. Göteborg: ACTA Universitatis Gothoburgensis
Sommer,
D. (2008). Barndomspsykologi. Utveckling
i en förändrad tid. Stockholm: Runa
förlag.
